Nu tror jag att jag (äntligen) börjar komma in i skolans tempo - gymnasiet är inte nådigt - och tänker därför fira det med en liten novell jag har skrivit. Ursprungligen var den skriven till en tävling som hölls i somras, men jag vann inget pris (suck). Därför vore det jätteroligt om ni ville berätta vad ni tycker om den. Personligen är jag riktigt nöjd, men självförtroendet har blivit smått pulvriserat.
På tal om ingenting så har jag fått en del bra material till "Punktebbas skrivskola". Är ni intresserade av det?
Hoppas vi ses snart igen,
.Ebba
Hon gick fram med fjäderlätta steg, smekandes de slumrande
träden. Löven darrade vid hennes beröring och en nykläckt sparvunge ryckte till
i sömnen. Dess svarta, sömndruckna ögon öppnades sakta inför henne. Fågelns
sköra näbb formade ett O i det rynkiga ansiktet, och till tonerna av hennes
klingande skratt föll den än en gång in i sömnen. Med graciösa rörelser
fortsatte hon mot horisonten. Hennes puls ekade mot Stockholms tomma gator, och
med den kalla asfalten under sina bara fötter såg hon upp mot de ståtliga byggnader
som reste sig mot den gnistrande himlen. Jag lutade mig ut genom fönstret och
såg när hennes korpsvarta hår täckte staden i sin silkeslena omfamning. Med ens
så vände hon blicken mot mig. Hennes ögon tycktes bestå av ett silvervitt sken…
Människor
flockades omkring dem; varma kroppar hoppressade av det lilla utrymme som
trottoaren gav. Jag kunde se hur hon bleknade i jämförelse med mannen bredvid.
Hur morgonens ljus passerade genom hennes kropp.
”Varför
ska alla trängas så?” Kvinnans röst flöt fram till mig genom folksamlingen,
fyllde varje vrå med samma silvervita ljus som fanns i hennes ögon. De
mjuka orden skönjde inte en enda skarp ton och hennes ansiktsuttryck var
vänligt, rent av nyfiket.
”För
att de har bråttom.” Jag kunde inte göra annat än att beundra lugnet i mannens
ord. Storstadsvimlet tycktes inte påverka honom det minsta.
”Varför
har de bråttom?” Fortsatte hon envist, och alvaret i hennes fråga fick en
smilgrop att uppenbaras i hans välskurna ansikte.
”De
har aldrig bråttom när jag vakar över dem. Jag tror det är du som är för
slapphänt.” Hennes ord tycktes roa honom, för därefter lyste han upp staden med
sitt leende. Mitt hjärta tog ett skutt när hans gyllenbruna blick hakades fast
i min och hans leende blev bredare, som om han hade hört mina skenande
hjärtslag lika tydligt som trafikljusets regelbundna tickande. Även kvinnan,
vars händer var sammanflätade med hans, tittade på mig. Till min förvåning såg
jag ingen svartsjuka i hennes ögon, utan hennes trötta blick speglade endast
förståelse och lugn. Med ens tycktes hennes skepnad skälva; spridas i vinden.
Jag kvävde ett förfärat tjut och en rundlagd man gjorde sig omaket att vända
sig om och blängde ogillande på mig, rakt igenom kvinnan.
”Oroa
dig inte. Jag kommer tillbaka.” Sedan försvann hon.
Jag fann henne sittandes på Strömbron, med fötterna
dinglande över betongens kant. Blicken vandrande över stadens majestätiska
konturer, belyste dem med sin kärlek och omsorg. Nationalmuseet stod stolt
framför henne, upplyst ytterligare av hundratals lampor.
”Är det inte vackert?” Hennes röst var precis som jag mindes den;
hemtam som en moders famn. Den kyliga natten gav mig gåshud under pyjamasen,
men det till trots så kände jag mig varm inombords. Jag blickade ner mot de
rullande vågorna, skiftandes i turkos, vinrött och hundratals nyanser av svart
som jag inte ens visste existerade.
Det
varma vattnet under mig attackerade den robusta bron i ett hopplöst försök att
flytta den, och i dess kölvatten lämnades små fiskar som förvirrat började
simma runt i cirklar. Den grå bron mötte gladeligen det azurblå vattnet, likgiltig
över den stora mängd tång som följde det. Det starka ljuset fastade på min
näthinna, målade värden i regnbågens alla färger. Ljudet av en gitarr ljöd från
ena änden av Strömbron och ackompanjerade ekot av ett flertal marscherande
fötter som kämpade sig igenom de tungt trafikerade gatorna. Bara några meter
ifrån mig stod ett asiatiskt par farligt nära räcket, leendes bakom en komiskt överdimensionerad
kamera. Min mage fylldes med bubblor som en efter en försökte leta sig upp
genom halsen. Jag brast i skratt mitt på den livfulla gatan, och min
glädjeyttring spred sig med vinden till alla de människor runt mig. Som ett
virus hakade sig fast vid alla levande organismer och skapade leenden på
ansikten lika olika som dag och natt.
”Varför skiljer vi oss så från varandra?” Hennes fråga drog
mig tillbaka till nuet.
”Jag antar att det är likt detta på grund av vår envishet.
Vi vägrar lyssna på den andras åsikt.” Fortsatte hon, utan att vänta på ett
svar.
”Pratar du om killen du var med innan idag? Ni såg ut att ha
det bra tillsammans.” Frågade jag förvirrat, mitt sinne kvar i minnenas dunkla
vrår.
”När man inte kan vara tillsammans en längre tid, lär man
sig uppskatta de korta stunderna.” Orden hon yttrade var både sorgsna och
lyckliga. En okänd kombination av varmt och kallt som fick meningarna att
snurra och skälva.
”Varför är jag den enda som kan se dig?” Ingen reaktion
syntes i kvinnans ansikte, som om hon hade väntat sig min fråga. Ett leende
lekte på hennes läppar när hon mötte min trotsiga blick.
”Alla kan se mig. Aldrig på samma sätt, men jag är alltid
där.” Med det sagt så vände hon sig mot horisonten, vars konturer blev
tydligare då ljuset än en gång spreds över staden.
Vid mitt fönster på Grand Hotel hade jag en perfekt utsikt
över staden, då den i gryningen glittrande av kristallklara daggdroppar. Hon
stod fortfarande på bron, vänd mot horisonten – mot Honom. De stod där, på en
bro mitt i staden. Båda lika vackra, fast på två olika sätt. Dag och Natt.
