Den sista utvägen

Är det en pedofil? Eller en inbrottstjuv? Det kanske bara är ett djur... ja, så måste det vara. Det finns säker många konstiga djur här ute i ingenstans. Men det är konstigt, skuggan verkade nästan flyta fram över marken. Mörkret måste ha spelat mig ett spratt. Mörkret. Mörkret i Vägsände är farligt, det är ingen tvekan om saken.

Av Karina Berg Johansson, Rabén och Sjögren

Efter månader nerbäddad i en obekväm sjukhussäng, drömmandes om civilisationen utanför fönstret så är det hit de skickade mig, till Vägsände? Bara namnet talar för sig självt; litet, obetydligt och ensamt.  Jag struntar i att den här dumma byn är min mammas - min döda mammas - barndomshem, jag ska härifrån. De där envisa advokaterna kan inte tvinga mig att stanna med moster Henry, jag kan klara mig själv! Här behövs ingen okänd släkting som tar hand om mig. Om jag har överlevt en bilolycka så kan jag överleva vad som helst, eller hur? Jag ökade takten så att cykelns hjul nästan lyfte från asfalten. Svetten började sakta rina nerför ryggen i takt med att solen sjönk närmare horisonten. Alla skuggorna smälte ihop tills landsvägen täcktes av ett oroväckande dunkel. Jag måste komma hem innan mörkret faller, annars kommer moster Henry flå mig levande. Flåsandes störtade jag förbi en oändlig skog, då buskarna i vägkanten exploderade  i en kaskad av löv och en mörk varelse störtade mot mig. Cykeln krängde till när jag duckade för de sylvassa klorna och en stickande smärta spred sig över pannan. I ögonvrån såg jag varelsen närma sig men jag stod som fastfrusen i marken. Jag kände en hand mot min axel när en vedervärdig stank sköljde över mig, och jag slog till. Med alla mina krafter slog jag ut i mörkret och kände hur mina naglar sjönk i i mjukt skin. Skriken ljöd mellan träden grenar...

Den sista utvägen påminde mig faktiskt väldig mycket om Twiligt i början, och det var antagligen därför som jag inte tyckte om det. Jag satt bara och väntade på att Edward skulle hoppa fram bakom ett hörn eller att Bella skulle ringa på dörren. Men, efter si sådär halva boken så var jag såld. All Twilight-feeling var som bortblåst och bokens rykte som skräckromans gjorde sig påmind, och jag älskade varje minut av det! Tyvärr så var det många tillfällen då jag var nära på att ge upp, i och med att första halvan var obotligt långdragen, men jag ångrar inte att jag plöjde igenom det. 

Antal sidor: 382     Betyg: Värt besväret!

Jag väntar under mossan

Min allra första skräckis!

Av Amanda Hellberg, Bonnier Carlsen

Bland de mörka träden i Sveriges avlånga land reser sig en slumrande ondska åter, då Tilda återvänder till sin mors barndomshem. I ett försök att rädda sin sedan länge försvunna mormor startas i skogarna som tiden glömt bort en kamp mellan det goda och det onda och Tilda börjar inse att allt inte är vad det ser ut att vara, allra minst hon själv. När hon senare i nattens dunkla ljus ser en mystisk man, stirrandes på henne utanför hennes fönster, tycks det som om allt som tidigare gömt sig i skuggorna vaknar till liv.


Vad skönt att det äntligen börjar komma böcker som utspelar sig i Sverige!
   Vad gällande själva historien så är den - enligt mig - ganska kort så man får aldrig riktigt veta varför saker och ting hände. Det var mer "läs och gilla läget"-stämning över det hela. Annars så hade jag inget emot den första skräck-boken jag läst, fast dessvärre så har jag ingenting att jämföra med. Också till den allra viktigaste frågan; var den läskig? Svaret är tyvärr nej, inte särskilt. Jag tycker aldrig att något är läskigt utan den där dum-dum dum-dum-musiken man brukar höra i skräckfilmer. Ni vet när man vet att något kommer att hända, men man vet inte vad. Även om det hände i boken så kunde man alltid stanna - eller bara läsa långsammare. Det har nog ingenting med Jag väntar under mossan att göra, det är säkert bara så för mig med skräck-böcker i allmänhet.

Antal sidor: 218     Betyg: Ok

De vassa tändernas skog

Denna boken kommer få Svininfluensan att verka som värsta semestern. 

Av Carrie Ryan, Styxx

Min värld var liten, och det lilla jag hade bestod till två tredjedelar av skog. Jag brukade ofta drömma om en värld utanför vår by, bortom träden. Jag brukade drömma om havet, så som det var innan de oheliga kom. Spegelblankt, doften av salt, den djupblå färgen. Men det var bara jag som trodde att havet fortfarande fanns därute någonstans. Fast nu i efterhand så förstår jag dem, hur skulle något sådant kunna existera, då inte ens himlen var blå längre. Men drömma kunde jag, tills de mörka grenarna med vindens hjälp fick tag på det rostiga stängslet som omgärdade oss, höll människorna trygga, och de oheligas skrik drog mig tillbaka till verkligheten. Verkligheten. Där fick det inte finnas några drömmar. Glädje och kärlek var en lyx som vår by hade varit tvungen att leva utan i generationer.  Att göra sin plikt var det enda viktiga, och så fanns det det så kallade Systerskapet som såg till att det skedde. Vi var alla tvungna att lyda dem, de var de enda som hade kunskap om läkekonst. Dessutom så var de i kontakt med Gud. Och när man går på den sköra tråden mellan ett osäkert liv och en säker död så är man beredd att tro på vad som helst. Till och med jag trodde på Gud. Det gjorde jag hela livet, ända tills även vår by blev infekterad av de oheliga.

Just nu är jag på flykt med min bästa vän - som officiellt avskyr mig -, en nu föräldralös pojke från byn, mannen jag älskar, mannen som älskar mig - som för övrigt råkar vara hans bror -, min egen bror och hans fru. Men jag vet inte om någon av oss kommer att få se solen gå upp igen.

Denna boken påminner mig faktiskt lite om Hungerspelen. Det är en flicka som växer upp i ett isolerat område omgiven av död och elände. Trots det så är hon beredd att tänka utanför låtan, att vara annorlunda och inte göra det som alla säger åt henne är rätt - påminner inte det lite om Katniss, eller vad? 
  Tyvärr så tycker jag att De vassa tändernas skog inte har den insugande känslan som Suzanne Collins böcker. Jag fastnade aldrig riktigt i boken som jag hoppades att jag skulle göra, även om jag tyckte att den var bra. Hur mycket jag än försökte så kände jag ingenting när jag lade ifrån mig boken; jag stannade inte uppe till klockan 12 på natten för att "jag var tvungen att läsa bara ett kapitel till" och jag blev inte galen av längtan på skoldagarna för att jag inte kunde vänta tills jag skulle komma hem och få öppna boken igen. Men jag upprepar, det var inte dålig bok, jag hade bara hoppats på mer. 

Antal sidor: 333     Betyg: Inte tillräckligt.