fredag 12 april 2013

.Ebbas skrivskola - Krönikor

En krönika är en så kallas argumenterande text. Med det menas att man med hjälp av texten uttrycker en åsikt. Det kan vara allt från en protest emot feminismen i dagens samhälle till att du vill att skolkafeterian ska servera fler pannkakor. Därför är det viktigaste i en krönika att engagera läsaren; att få han eller henne att tycka samma sak som du - eller åtminstone relatera till din åsikt. Ett bra knep att kunna är: skriv retoriska frågor! På så sätt så känns det för läsaren som om du pratar direkt till hen.

Följande är en krönika som jag har skrivit (bara lugn, min svensklärare har kollat igenom den och allt är som det ska).

Status: Frustrerad


Har du någon gång gått igenom en fullsatt skolkorridor och tittat dig över axeln? Såg du något annat än tonåringar som hänger över sina mobiler, Ipads, etc? Låter ordet "likes" bekant? Personligen så känns det som om jag inte har hört någonting annat sägas under hela högstadiet.
  
Dagens ungdomar är, rent ut sagt, besatta av internetbaserade forum - och med det menar jag Facebook. Vår sociala kompetens är nerspolad i toaletten på grund av det. Jag menar, när såg du senast två personer faktiskt prata med varandra i mer än fem minuter utan att kolla statusuppdateringar? Och inte är man sig själv på Facebook heller! Nej, andras okunskap om ens person skal man tydligen utnyttja så långt det går; du blir en helt annan människa. Dessutom en människa som uppenbarligen är helt omedveten om att alla andra kan se igenom bluffen.
  
Tyvärr så måste jag erkänna att Facebook är effektiv att använda sig av vid diskussioner gällande skoluppgifter, klasströjor eller varför inte när man ska planera en shoppingrunda med ett par kompisar, men nu börjar det gå över styr. Ingen har tid med något annat längre. Personligen så spenderar jag redan för mycket tid vid datorn - jag hinner knappt med allt skolarbete som det är - och nu så ska jag gå in på Facebook också! Dessvärre så har jag inget val. Allt ute på nätet är baserat på Facebook, och jag kan ärligt säga att jag inte överdriver.

Så, innan du tröttnar på mitt klagande så vill jag bara säga en sak till dig; stäng av mobilen och våga inte ens sätta dig framför datorn! Facebook är bra att ha ibland, men det kan lätt bli för mycket av det goda. Och framför allt så önskar jag att ni kan inse att man inte behöver vara någon annan på nätet, det kommer förr eller senare slå tillbaka mot dig. Du är perfekt precis som du är! Men stannar du fastlimmad framför datorskärmen kommer ingen kunna se det.


Det var ungefär allt. Det behöver inte vara så avancerat så länge som du gör din ståndpunkt tydlig. Observera även att man har en "inledning", en "avslutning" och "välgrundade" argument!

onsdag 10 april 2013

Det dolda


Kära läsare, det du nu håller i era händer är mitt arv till den som vågar gå inom dess pärmar. Den historia jag skall berätta kommer jag aldrig glömma själv. Jag kan fortfarande höra vinden viska mitt namn när jag förtvivlat rusade genom den mörka skogen. Det kanske inte var någon vidare bra ide att kampa mitt ute i ingenstans, bara jag och Alice, det medger jag. Såhär i efterhand inser jag att det alltid var jag som kom på alla dessa konstiga och ibland rent av farliga idéer. Man tycker att två 15- åringar borde ha vett nog att inte lyssna på mina korkade planer, men tyvärr, för just den kvällen hände något märkligt. Efter alla dessa år som har gått sedan denna dag vet jag fotfarande vad, men jag råder dig att tänka en extra gång innan du vänder blad… och innan du får veta någonting du kommer att ångra.



 – Ha, försök inte med mig Alice.
 – Men det är sant, det sägs att det spökar i denna skogen. Andar som hemsöker resande och äter dem levande!
   – Var nu inte en sådan kyckling, även om det är lite läskigt här betyder det inte att det finns spöken och osaliga andar, eller vad det nu heter.
Alice har alltid varit lite ”för det övernaturliga” men nu gick hon över gränsen. Man kunde faktiskt se skräcken bakom hennes stora tefatsglasögon. Jag har försökt att få henne att köpa ett par andra, men då har jag bara fått höra:
Alla kan inte vara lika långa och snygga som du, Lina, med en röst som dryper av gift. Jag satte igång med maten medans hon fortsatte sina invändningar om att spöken inte var trams. Jag skulle precis gå till motattack (ni skulle också blivit trött på henne efter ett tag) när jag hörde ett gurglande ljud bakom mig. Jag vände mig om, nu rosenrasande, kunde hon inte sluta tramsa sig. Det jag fick se tystade mig. Där satt söta lilla Alice, likblek i ansiktet och med blod rinnande genom munnen. Hennes oseende ögon ”stirrade” på mig, som om det var mitt fel, sedan föll hon ihop i fruktansvärda kramper. Jag satt som förlamad medans hon sakta slappnade av och blev stilla på den fuktiga marken.
   – Mobilen, mobilen! Nästan skrek jag ut i natten medan jag desperat sökte igenom packningen. Toppen, helt underbart, självklart skulle det inte vara någon täckning här! Jag satte mig försiktigt bredvid Alice. Hon… det, äsch, kalla det vad ni vill, låg alldeles stilla. Hon andades inte och det ända hjärtat man kunde höra på säkert en mils radie var mitt, som för övrigt höll på att hoppa upp i halsen. Vad skulle jag göra? Bör jag försöka med Hjärt och Lung räddning? Jag kommer inte ens ihåg hälften av vad vi hade lärt oss i skolan. Fly till den mest avlägsna platsen på jorden och aldrig nämna detta för någon? Det kan ni glömma!
Det ända jag kunde komma på, som faktiskt var en hyfsat bra ide, var att springa och hämta hjälp.  


Solen hade för länge sedan gått ner, och mörkret som följde gjorde skogen mer skrämmande än förut. Svarta döda grenar slog efter mig i vinden. Det verkade som om träden försökte hindra mig från att komma fram. Min kropp började ge efter för utmattningen och jag frös in i märgen. Det hade gått flera timmar sedan jag lämnade Alice. Hennes enda chans hade varit att jag sprang och hämtade hjälp, vilket var lättare sagt än gjort. Hon var säkert död vid detta laget, det fanns ingen anledning att neka det längre. Jag kunde känna en tår rinna ner på min kind, och jag skulle säkert ha börjat storböla om det inte varit för ett konstigt läte inte långt från där jag stod. Det var ett skrik av smärta som fick håret i naken att resa sig. Rösten lät ihålig men på något sätt bekant. Jag stod blickstilla och försökte hitta den eller det som tyckte det var så kul att skrämma livet ur mig. Då såg jag den. Dess kropp var vanskapt till det yttersta och tycktes nästan hasa sig fram med sina krokiga ben. Den var blek som ett lakan med glödande röda ögon, och i dess mun fanns två rader med sylvassa huggtänder. Jag såg inget av detta, det ända jag låg märke till var de glasögon som hängde på dens näsa. Det var Alice, eller det som nu var kvar av henne. Utan en tanke gick jag fram och omfamnade henne i en stor björnkram.
   – Alice, jag trodde jag hade förlorat dig. Inget svar.
   – Vad har hänt? Hon rörde inte ens en min. Jag släppte henne och hon stirrade på mig som om jag vore smittad av pesten, eller värre. Nu började jag bli riktigt orolig, dessutom var det hon som precis hade genomgått en monster makeover, inte jag.
   – Vad är det som är fel med dig? För ett kort ögonblick såg hon nästan ut att le, men snart förändrades det till ett groteskt hånflin.
   – Har du inte kommit på det än lilla Lina? Jag trodde du var smartare än så. Hennes leende (om man nu kan kalla det de) blev bredare.
   – Jag hoppas för ditt eget bästa att du har mat med dig, jag är vrålhungrig. Och jag kan bli riktigt irriterad om jag inte får mat i magen, fortsatte hon gravallvarligt (OK, lite dåligt ordval, men ni fattar).  
   – Om du hade kommit fram lite tidigare kunde vi ha gått tillbaka till lägret, som du vet brukar jag inte gå runt med pastasallad i fickorna.
   – Det gör inget, jag kan hugga in på desserten direkt. Hon tittade på mig med en hungrig blick och då förstod jag. Jag hade ingen vidare lust att bli köttfärs, så kort sagt packa jag och drog så snabbt det gick. 

Tillbaka till buskaget, jippie. Flugor i munnen, lera i skorna och alla förbaskade törnbuskar gav mig stora rivmärken på benen. Kunde det bli värre?! Min ex bästis var precis bakom mig, och glöm inte att hon ville käka mig till middag! Mitt hår var förstört och tack vare min längd kommer jag snart få ögonen utpetade av alla grenar jag fick i ansiktet! Jag kom till sist fram till en liten glänta som inte låg  långt från en by, och antagligen den trevligaste platsen i hela skogen trotts den stank som ett öppet avlopp. Det starka månskenet stack i ögonen så att jag till och med fick skydda dom för att se vart jag gick (hade ingen vidare lust att trampa i mer djurskit än nödvändigt). Då hoppade Alice fram mitt framför näsan på mig och väste som en vampyr i någon gammal halloween film. Inte för att hon såg ut som en vampyr, mer som en zombie-varulv, eller… nu tappade jag tråden. Hur som helst så verkade som om det starka ljuset frätte sönder henne. Hon fyllde natten med ett sista djuriskt skrik innan hon försvann ut bland träden och lämnade efter sig ett spår av bränt gräs.


Här tar min berättelse slut. Du kanske undrar vad det var som var så läskigt med denna historien, men jag kan säga dig att det var mycket mer skrämmande att uppleva det i värkliga livet. Ta det som en varning, för vad jag vet kan Alice fortfarande vara där ute någonstans. Som du själv säkert har räknat ut vid detta laget kom jag därifrån, och självklart trodde ingen på min galna historia. Men jag hoppas att du tror, och att du förstår att det finns vissa saker här i världen som borde förbli dolda. 

måndag 8 april 2013

Liebster Blog Award

Min första utmärkelse; Iiiip! (*hoppar upp och ner på stället*). Naturligtvis så kände jag inte till det förrän igår, seg som jag är, med det hindrar mig inte från att nästan spricka av glädje. Bara det faktum att någon där ute (det är Mimsan förresten) gillar det jag skriver är nästan överväldigande, särskilt med tanke på att detta är första gången som någon nominerat mig (tack Mimsan!)



För er som då inte vet (det är ingenting att skämmas över, det händer mig hela tiden) så är "Liebster Blog Award" en slags utmärkelse som skickas vidare från bokbloggare till bokbloggare - ungefär som en utmaning, fast mycket trevligare. Alla som nomineras ska sedan svara på följande nio frågor, och jag skriver till mina egna svar när jag ändå håller på:

"Vad ville du bli när du var liten"
Någon form av magiker eller fe. På rasterna brukade jag alltid springa runt med mina kompisar på skolgården och låtsas om om vi var i en förtrollad skog eller dylikt. Ju mer avancerat rollspelet var desto roligare.

"Vad är du idag"
Som en flod i rasande storm; alltid påväg någonstans, men oförmögen att gå tillbaka.

"Vart vill du helst resa"
Jag drömmer om att få åka till Italien. Att få gå på Roms gator i strålande sol (helst inte alltför varmt), se Colosseum, besöka någon mysig by. För att inte tala om den Italienska maten... mmm.

"Var ser du dig själv om fem år"
Tågluffandes genom Europa i full färd med att lista ut hur man ska kunna lyssna på sina kompisars skämt samtidigt som man hinner skriva ner alla sina äventyr till en blivande roman.

"Rött eller vitt"
Rött som blod, mystiskt och oroväckande, eller den varma röda färg som går att finna i de vackraste solnedgångar. Vitt, kallt och hårt, som snö och marmor, men dock ändå rent och fridfullt.

Jag väljer rosa. Resultatet av dessa två underbara och uttrycksfulla färger (även om jag personligen ser ut som en femåring om jag bär någonting som är besläktat med grisrosa).

"Sommar eller vinter"
Sommar. Linnen och shorts är min grej. Myggor gillar mig också (dessvärre), det måste ju säga något.

"Skog eller hav"
Skog. Är inte så förtjust i känslan av saltvatten när man väl har gått upp ur havet, man känner sig så smutsig. Tyvärr så har jag även insekts- och snigelfobi, så blir det skog så får det innebära antingen en söt glänta, eller en höstpromenad (då allt ohygieniskt har vett att sköta sitt eget).

"Vad gör dig ledsen"
Att misslyckas.

"Vad är det bästa du vet"
Åtta timmar med en mjuk soffa, cirka tre kuddar, en riktigt bra bok och chokladglass.

Och självklart hela min släkt, mina vänner och mina djur; som alla har stöttat mig. De har hjälpt mig att se alla små glädjeämnen i livet och delat alla dessa främmande, underbara världar som vi kallar böcker med mig.

Följande fem bloggar (det ska tydligen bli fem nominerade) anser jag förtjänar att utnämnas:

Tova "Bokugglan" - Eftersom hon inspirerade mig att börja bokblogga, samt för att hon är en kreativ och målmedveten tjej som är ett föredöme för svenska tonåringar.

Alba på "Boklyckan" - För att hon med sina välskrivna och intressanta texter har väckt min svartsjuka och fått mig att jobba hårdare, samt att hon är en begåvad skribent med ett vänligt hjärta.

Ella från "MittemEllan" - Då hon har förärat min blogg med många vänliga kommentarer samtidigt som hon fyller sin egen med lika vänliga och välskrivna inlägg.

Iktoro från "En plats i bokhyllan" - Eftersom hennes färgstarka och personliga texter alltid kan få mig att skratta.

Och slutligen Viggo "Bookfinger" - Som har stöttat alla mina halvgalna idéer ända sedan start och för att han alltid lyckas luska fram all bra info innan jag tvingas att göra det själv. Och självklart så är han också en av de bästa bloggskribenterna jag känner till.

lördag 6 april 2013

Förr eller senare så EXPLODERAR jag!

Fem ord och ett utropstecken: 
"Döm inte boken efter omslaget!"

Av John Green, Bonnier Carlsen

Jag har hört från många att det inte gillar omslaget, till en början var även jag en av dem. Men saker förändrar dig, särskilt denna boken. John Green har skrivit på ett sådant humoristiskt sätt att - trots att det är en tragisk historia om cancersjuka barn - så kunde jag inte låta bli att sitta och småfnissa genom hela boken. Detta är inte på grund av att han driver med dessa stackars människorna, utan att hans huvudpersoner ser de små glädjeämnen och skämt i livet som man oftast förbiser. Historien rör en verkligen vid hjärtat, och när du lägger ifrån dig boken vill du nästan bara lägga dig ner och gråta över alla som befinner sig i huvudpersonernas situation - för att inte tala om det supersorgliga slutet, som jag inte tänker gå in på i detalj. Avslutningsvis, så lär du dig älska bokomslaget allt eftersom du kommer allt längre in i boken. För trots att det ser ut som en enda röra nu, så kommer du se samband mellan alla dessa bilder som du inte hade kunnat ana redan vid sida ett. 

Antal sidor: 308     Betyg: Sorgsna glädjetorar