Fredagsfilm - Twilight

Den tystlåtna flickan Bella Swan flyttar till en avlägsen stad i Washington, där antal soliga dagar är lika få som antalet invånare.
   Som den nya tjejen i ett samhälla där alla känner alla väcker hon stor uppmärksamhet. De flesta verkar tycka det är kul med ett nytt ansikte, men en särskild kille verkar inte kunna stå ut med henne. Vad är hans problem? Och varför kan hon inte sluta tänka på honom?

I Forks finner Bella vänskap, kärlek och en mörk hemlighet. Myter och mystik möter i de mörka skogarna verkligheten, och hon har fångats mitt i stormen.





Se recension av bok här!



Ourk! Peppar, peppar ta i trä! Detta är en bra beskrivning på både filmen och min - om jag får säga det själv- urusla sammanfattning. Filmen gav mig noll inspiration!
   Specialeffekterna var kassa, Robert Pattison (a.k.a. Edward Cullen) såg sjuk ut, och jag står inte ut med Kristen Stewart. Varför? Jo, i böckerna uppfattade jag Bella som sarkastisk, humoristisk och modig. Ger Kristen en någon av de vibbarna? Nej!
   Denna "filmen" förtjänar inte att bära samma namn son Stephenie Meyers verk. Slutdiskuterat!

Betyg: Inte värt besväret

Hungerspelen

Må oddsen alltid vara er gynnsamma.

Av Suzanne Collins, Bonnier Carsen

Ett krig för frihet satt marken i brand, och landet gick förlorat. Ur askan reste sig Panem.
   För att säkra framtiden delade regeringen in folket i 13 distrikt, alla specialiserade på utvinning av specifika råvaror, och en huvudstad där invånarna fick leva i lyx.
   Dessvärre blossade hatets flamma mot regimen upp än en gång. I det krig som följde led distrikten stora förluster, och distrikt 13 utplånades.
    För att landet inte ska splittras än en gång beslöt regimen att sätta distrikten under tung bevakning. Ingen av invånarna fick gå utanför angivna gränser eller strida mot auktoriteten. Alla rebeller straffades hårt.
   Men den värsta bestraffningen regeringen skapade, var Hungerspelen.

74 år senare antas Katniss Everdeen till Hungerspelen, och tvingas i direktsänd TV strida på liv och död mot främlingar, allierade och en gammal vän.
   24 ungdomar går in på arenan, men bara en kan komma ut.

Har du inte läst Hungerspelen så är det hög tid att göra det nu. Historien må verka deprimerande - och det är den också - men är så pass bra skriven att man inte inser det förrän man läst klart.
   Den förutsägbara korrupta regeringen har en nyskapande twist som fångar läsaren. Jag vågar påstå att det var lika svårt att lägga ifrån sig den andra gången jag läste den.
   Kort sagt; LÄS DEN!!!

Antal sidor: 304     Betyg: Hungrar efter mer

Hej, hej, halloj!

Jag är (äntligen) tillbaka, och mår bättre än någonsin!

Vilken sommar det har varit. Jag har fyllt 16, och i samband med det börjat övningsköra! Introduktionskursen var en pers - ni som är 15 och uppåt vet vad jag pratar om - men det var det värt. Jag kan nu kör upp till 90 km/h (och det är ingen barnlek vill jag be att få tala om) samt köra runt i mer än en halvtimme UTAN att få motorstopp. Fattar ni lyckan när man klarar av det?!
   Därutöver var jag även på en skrivarkurs med ingen mindre än Magnus Nordin. Håll därför ögonen öppna efter en skräcknovell.
   Vad mer? Jo, jag har börjat gymnasiet! Detta är faktiskt det första inlägget jag skriver på min nya skoldator.
   Nu när jag har tillgång till dator 24/7 kan jag börja komma igång med bloggen igen. Det är i alla fall det som är målet. Vi får se hur länge det håller. Om ni tycker jag uppdaterar för oregelbundet får ni gärna tycka till.

Ett stort tack till alla mina trogna läsare och vänner ute på nätet!

Delirium

Människor som inte har genomgått behandlingen är grymma och nyckfulla, våldsamma och själviska, olyckliga och grälsjuka. Det är inte förrän deras instinkter och grundläggande känslor är under kontroll som de kan bli lyckliga, generösa och goda.

Av Lauren Oliver, Bonnier Carlsen

Journal - invånare 344-194-303-2878

Namn: Magdalena Ella Haloway

Födelsedatum: 03-09-2095, klockan 07:43

Bakgrund: 

Uppvuxen i den mindre utvecklade delen av Portland, Amerika.

Kommer från familj med anlag för deliria. Modern fortfarande smittad efter upprepad behandling, och begick självmord på grund av sin åkomma. Objektets äldre syster är botad och har inte visat några fortsatta symtom för behandlingen.

Nuläge: 


Inga tidigare- eller kroniska sjukdomar, allergier eller fobier har uppvisats.

Inga brottsliga aktiviteter har rapporterats i samband med objektet.

Har visat akademisk talang.

Intresserad av fotografering, löpning och vänskapligt umgänge.

Vidare information saknas då Utvärderingen avbröts av De ogiltigas protest. Detta var snabbt omhändertaget av laboratoriets säkerhetspersonal och Utvärderingarna kommer återupptas snarast. 


Objekt har ej visat symptom på amor deliria nervosa.

Boken var välskriven och bara tanken att kärlek kan vara en sjukdom är genial, men ändå så var jag inte särskilt förtjust i boken. Handlingen var förutsägbar till den gräns att jag - i grova drag - visste vad som skulle hända i boken redan på sida fem, och karaktären Lena (även kallad Magdalena) var rent ut sagt irriterande. Vid flera tillfällen ville jag bara sträcka mig in i boken och ruska till henne! Hon agerade precis tvärt emot vad man ville och var enligt mig onödigt envis. 
   Och efter allt detta, vad tror ni författaren gör då? Jo, hon skriver ett så fantastiskt slut så att det inte är sant! Till skillnad från resten av boken så var det mil ifrån vad jag hade väntat mig, och jag kan ärligt säga att jag storbölade när jag läste sista sidan. 
   Trots att boken ur min synvinkel endast var en medelmåtta, så kan jag inte vänta på nästa bok. Jag MÅSTE få reda på vad som kommer hända härnäst! 

Antal sidor: 466     Betyg: Förutsägbar

Sommartävling på Boklyckan

För att förgylla mitt sommarlov lite - så att jag inte bara sitter och dåsar i solstolen hela dagarna - har jag bestämt mig för att delta i Albas sommartävling. Något jag vanligtvis inte brukar göra, så längtar tills det börjar!

Tävlingen ska tydligen inbegripa en serie av "kluringar" som kommer levereras av ingen mindre än Alba själv var helg på hennes blogg.

Länk till hennes Sommartävlings introduktion går att finna här, 
och en länk till hennes blogg - Boklyckan - finns här!

Priserna är bokpaket sponsrat av förlaget Rabén och Sjögren!

Fallen ängel

En svuren ed
En fallen ängel
Förbjuden kärlek

Av Becca Fitzpatrick, B Wahlströms

Han är lång, mörk och otroligt irriterande! Han vet inte bara vilka knappar han ska trycka på för att kunna driva mig från vettet, utan allt annat om mig också. Jag menar, vilken kille - vid sina sinnes fulla bruk - skulle gissa på barock som min favoritmusik, och ha rätt? På grund av coach McConaughys lust att tvinga oss att byta biologipartner så måste jag dras med herr hånfullt leende och mystik blick; Patch. Bara hans namn får mig att vilja springa ut ur rummet och gömma mig. Och vad är det han luktar? Lite som cigarretter, fast mörkare; farligare. Cigarrer.
   Nu tittar han på mig igen med det där krokiga leendet. Som om jag är något slags internt skämt! Jag vänder trotsigt blicken tillbaka mot svarta tavlan, men kunde höra hans dämpade skratt i örat. En meter är inte tillräckligt långt ifrån honom. Killen kunde lika bra bära en neonskylt med orden "SPRING" lysande i rött. Så varför känner jag mig så dragen till honom... NEJ! Tänk inte ens tanken Nora!

Nästan hela boken utspelar sig under kvällstid, vilket gav mig känslan av att se allting i svart och vitt i timmar efteråt. Nästan hela dagen gick jag runt som i en halvtaskig 80-tals film. Det enda som saknades var några plommonstop och avbrott i form av myrornas krig. 
   För övrigt var boken väldigt överraskande. Händelseförloppet är så pass ovanligt att man blir förvånad över var i boken saker och ting inträffar, även om man redan läst den en gång innan. Dessutom så förvandlas karaktären Patch - som är ett tydligt kärleksintresse för huvudpersonen - från skurk till hjälte ett flertal gånger under historiens gång, vilket får en att undra hur det hela kommer sluta. 
   Den detalj som jag gillar bäst med Fallen ängel är att man har alla ledtrådar och pusselbitar framför näsan ända från början, men att man ändå inte kan lista ut slutet. Fitzpatrick har lyckats göra en komplicerad berättelse utan att tappa den röda tråden, vilket jag beundrar henne starkt för. 

Antal sidor: 287     Betyg: Ett svårt pussel.

Bra timad inläggsabstinens

De senaste dagarna har jag oturligt nog haft en oförmåga att skriva inlägg. Idag var det hur som helst tur - på sätt och vis - eftersom jag ändå inte kunnat skriva något av större underhållningsvärde. Idag är nämligen min födelsedag! Japp, det stämmer. Från och med idag har jag officiellt levt 16 år på jorden! Jag kan knappt fatta det själv; min 16:e födelsedag! Usch, jag börjar bli gammal.
   Detta har nyligen firats med två stora skålar med jordgubbar - med tillbehör - samt större delen av släkten. Och låt oss inte glömma alla de fina presenterna jag fick, vilka var förvånansvärt många i och med att jag knappt förväntade mig något i år. Om ni läser detta - ni vet vilka jag pratar med - så tack så JÄTTE mycket!

Imorgon ska jag försöka komma igång med bloggandet igen. Jag har en recension på Fallen ängel som ligger och bränner i bakfickan och en på Delirium som jag måste börja på innan jag glömmer bort vad jag tyckte om den.

Jag kan dessutom säga redan nu att jag inte har så mycket övrig bokinformation på lager inför sommaren, utan har bara recensioner inplanerade, och hoppas på ett mirakel eller två. Därför kommer det antagligen bli några glesa perioder, men de behöver ni inte oroa er för. Det kommer inte vara för att jag har glömt bort er, utan antagligen för att jag har lyckats få tag på en seg bok eller bara inte orkat sätta mig på min lata häck och skriva.

Hoppas ni alla får en bra sommar.

Vi hörs snart igen!
/.Ebba

Fredagsfilm - Harry Potter och de vises sten

Mugglare, spän fast er på kvastarna och håll i era spetsiga hattar, för nu ska vi ut på ett magiskt äventyr!

En mörk, iskall kväll, i ett hus mitt i ingenstans, sitter en ensam pojke och hoppas på att klockan ska slå tolv. Hans kusin Dudleys snarkningar kommer lika taktfast som visarna på hans armbandsur och fyller det mörka rummet. "Önska dig något Harry", viskar pojken till sig själv när de första minuterna på hans elfte levnadsår börjar. Tystnaden bryts då plötsligt av tunga slag mot den mögliga trädörren. Det ruttna träet går av vid gångjärnen och en gigantisk gestalt lunkar in i det fallfärdiga huset...

Se recension av boken här!






Daa dum, du-du-dum, da dum, dum... åhh jag älskar den melodislingan. Detta är faktiskt ett av de få tillfällen då jag har sett filmen före jag läst boken, och jag satt och nynna på filmens intro efter varje kapitel. 
   Varje del av filmen är rätt; trovärdiga animeringar, spänningshöjande musik - som inte ger mig lust att gömma mig under sängen - samt fantastiska skådespelare! (Jag bör kanske nämna att jag hade en stor crush på Daniel Radcliffe fram till film 4.)
   Självklart är det näst intill omöjligt att ersätta en fantastisk bok som Harry Potter, men med denna filmen har man kommit läskigt nära. Det är till och med så att jag skulle vilja rekommendera alla nuvarande, och blivande, Harry Potter-fans att se filmen både före och efter boken. Filmen har nämligen - i mitt fall - gett mig en hjälpsam uppfattning om J.K. Rowlings komplicerade värld som hjälpte mig igenom boken med ett förvånansvärt bra resultat. Sedan är det alltid kul att se filmen efter boken när man har alla detaljer. 

Betyg: Värd att se mer än en gång

Heroes of Olympus - The lost hero

Äventyret fortsätter med ett nytt hot som lurar i skuggorna. 

Av Rick Riordan, Penguin UK

3 dagar, 6 timmar och 54 minuter. Om Percy inte dyker upp snart så kommer jag döda honom!
"Annabeth, Hedge skickade precis ett meddelande. Han har de två väntade och en extra. Tror du ett det kan vara...?"
"Det finns bara ett sätt att få reda på det."
Vinden ven i hennes öron när de flög bakom pegaserna, nästan som om den skrek år henne att åka tillbaka.
"Kan inte denna saken gå snabbare, Butch?" Fnös hon irriterat till sin storvuxne reskamrat.
"Ledsen, men vagnen klarar inte en högre fart, och pegaserna är på bristningsgränsen."
Hon lät ett frustrerat tjut undfly hennes annars stenhårda fasad, men det dränktes i det genomträngande ljudet av åska i fjärran.
Snälla låt han vara okej. Han får inte vara skadad. Gudar, säg att Percy inte är skadad!
Vid horisonten skymtades nu en sönderfallen bro med tre omtumlade tonåringar på. Deras ben darrade som om de just varit med i ett maratonlopp och en av dem såg ut att behöva spy. Deras blickar var vända mot ett oroväckande svart moln som rörde sig bort onaturligt fort. Den tredje vände sig mot de nyanlända just som de var påväg att landa, med sitt gyllene svärd redo i hopp att försvara sig mot främlingarna. Annabeth slängde sig ur vagnen innan den ens nuddat marken och rusar mot ungdomarna.
"Var är Percy?!"

Än en gång så lyckas Riordan förvåna mig. Boken är skriven nästan exakt likadant som sina föregångare i "Percy Jackson"-serien - både i skrift och kronologi - men det till trots kunde jag inte sluta läsa. De nya karaktärerna är lika klockrena som den förra seriens, med nya åsikter, tankar och mål. Att man får träffa de gamla karaktärerna och se hur de utvecklats är ännu en positiv faktor. Däremot så kan jag tycka att många ledtrådar som kan kopplas till slutledningen i avslutningen är för uppenbara, och jag blev därför - till min besvikelse - inte så överraskad vid slutet. Som Percy Jackson-fan blev jag också obotligt frustrerad över att man inte stötte på Percy en enda gång i boken! Detta kompenseras senare i uppföljaren, vilket jag tyvärr inte visste när jag läste boken. 
   Som sagt, en väldigt bra bok - i samma bana som Riordans tidigare verk. 

Antal sidor: 554    Betyg: VAR ÄR PERCY?!!!

Sagan om Mallorea - Belgarions son

Trodde du det var över? HA, fel...

Av David Eddings, Wahlströms Fantasy

... för berättelsen om Garion fortsätter. (P.S. Spoilervarning!)

Allt verkade perfekt. Torak är död, Aldurs sten är i säkert förvar och Garion har överlevt ett år, inte bara med Ce'Nedra som hustru, utan dessutom som kung. Polgara har slagit sig ner i Aldurs dal tillsammans med sin nya make Durnik, och Belgarath bedriver sin tid med att göra livet surt för det nygifta paret. Den mystiske pojken Ärende spenderar nu tiden som Polgaras skyddsling och lever ett lyckligt liv i dalen, bortsett från den dagen då han åkte kälke rakt ner i en iskall flod. Men friden nådde sitt slut när Garions son; Geran, blev kidnappad. En ny profetia uppenbaras, och ljusets son tvingas än en gång ut på en farofylld resa för att bekämpa mörkret. Men vem är det nya hotet?

Ni som har läst den första serien har säkert märkt att Garion och Ce'Nedra gnabbas ganska ofta. Personligen tycker jag att dessa argument är något av det mest underhållande genom hela historien, och Belgarions son gör en inte besviken på den punkten. Belgarath är inte heller så dålig; gubben vet verkligen hur man är sarkastisk. När det gäller själva utformningen av texten är jag allt annat än nöjd. Boken var inte alls lika fängslande som dess föregångare och historien var seg. Men, trots det, så vill jag ändå rekommendera boken till de som har läst den första serien. Sagan om Mallorea belyser Sagan om Belgarion ur en helt ny vinkel, vilken jag inte ångrar att jag har läst det minsta. 

Antal sidor: 421    Betyg: Ska läsas av principsjäl

Sommarläsningstagg

Tack till Elina, som var snäll och taggade mig. 

1. Vilka 5 böcker bara MÅSTE hinna läsas i sommar?

Jag ska hinna läsa om Becca Fitzpatricks serie Fallen ängel, inklusive den nya boken Änglarnas kamp. Därefter tänkte jag beta av några damsamlare i bokhyllan, till exempel Syskonen Boudelaires olycksaliga liv, Frost, Guldkompassen och Flyga högt. 

2. Vilken bok är du egentligen inte sugen på men känner att det är dags att ta tag i?

Syskonen Boudelaires olycksaliga liv. Jag älskade filmen när jag var mindre, men har tvivlat på boken enda sedan jag fick den. Tänker att det är lika bra att få det överstökat. 

3. Var är bästa stället att läsa i sommar?

I en solstol i skuggan av körsbärsträdet i trädgården. Om jag har tur med "skörden" i år kanske jag till och med kan sitta och smaska i mig några körsbär. Å andra sidan så är även humlor och flugor väldigt förtjusta i den platsen, så någon gång ibland får jag kanske förflytta mig till soffan. 

4. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer att läsa någonstans?

Som sagt; soffan. Sol, vind, snö eller regn så kommer den stå kvar. 

5. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?

Delirium, eftersom den är den enda som inte är en omläsare - än så länge. 

6. Vilken bok borde ALLA läsa i sommar?

Mycket mer än så, av Sarah Dessen. Det är min ideella sommarbok; sand, sol och kärlek mixat med lite oanade familjebekymmer. Det sistnämnda är inget jag skulle önska för mig själv, men det är kul att läsa. 

7. Strand eller hängmatta?

Strand. Jag har för många barndomsminnen förknippade med hängmattor som kan kopplas till blåmärken och huvudvärk. 

8. Deckare eller roman?

Roman! Utan tvekan. Deckare har aldrig fallit mig i smaken. 

9. Favoritgenre?

Fantasy. 

10. Tagga 3 andra!

Viggo

Alba

och Karin 

Fredagsfilm - The Host

Planeten jorden. Där finns inga krig. Där finns ingen svält. Där finns inga människor... eller?

Melanie, än av de få överlevande människorna, har fallit - bokstavligen. I ett desperat försök att rädda sin lillebror och mannen hon älskar hoppade hon från ett höghus, i tron att hennes kropp då skulle vara oanvändbar för de så kallade själarna. Men när Melanies envisa hjärta slår sina sista slag räddar utomjordingarna henne, men det hade ett pris. Melanies kropp tjänar nu som värd för själen Vandraren. För att hitta de återstående resterna av mänskligheten söker hon nu bland Melanies minnen, men det enda hon finner är en beslutsam kvinna som desperat klamrar sig fast vid livet. För att rädda sin familj drar Melanie med Vandraren ut på en livshotande resa för att hitta de sina. Men kommer de acceptera henne? Kommer de acceptera Vandraren?

Se recension av boken här!


Filmen är otroligt bra jord. Vinklarna är rätt, spänningen är på topp och jag älskar skådespelarna. Det finns inte ett enda höjt ögonbryn på fel ställe!
   Mest av allt är jag imponerad över att de har lyckats korta ned modern av alla tegelstensböcker utan att tappa någon viktig information. Jag är så stolt att jag nästan vill gråta. 
   Tyvärr så tvivlar jag på att man skulle uppskatta filmen så mycket som jag utan att ha läst boken. För hur bra filmen än är så är det en omöjlighet att klämma in alla intresseväckande detaljer som man kan hitta i Stephanie Meyers verk. 

Betyg: Inte från denna värld

5 books 2 movies

En till tagg (*JIPPIE!*)

Nu så ska jag - tydligen - skriva upp fem böcker som jag tycker ska bli film eller tv-serie. Perfekt timing i och med början av "Fredagsfilmer" imorgon.

De böcker som jag jättegärna vill se som film eller på tv i allmänhet är:

Hans Majestäts drake

Det står på baksidan av boken att rätten för filmen är köpt, men inte har jag sett någon biopremiär för det!

Rubinröd

En bra bok förtjänar att bli en bra film. Så våga inte förstöra den!

House of Night - Vampyrens märke

I och med att det är 10 böcker i serien skulle jag vilja föreslå att ni gör en tv-serie. 

The 39 clues

Fallen ängel

Twilight, släng dig i väggen! 

Nu ska jag vara tråkig och tagga vidare alla som läser detta. Detta eftersom jag helt enkelt inte har tid att leta upp någon som inte har blivit taggad, samt att jag tvivlar på att jag inte var den sista.

Fredagsfilm - intro

Från och med nästa vecka så tänker jag börja med att recensera filmer! 

Jag är en person som älskar att läsa, men att titta på tv är också väldigt högt upp på listan. Därför fastnar jag ofta för filmer som är baserade på böcker jag har läst. Räck upp handen alla ni som känner likadant. Så, kommande veckan så ska jag börja med något jag kallar för "Fredagsfilm". Syftet är att jag varje fredag ska recensera en bokbaserad film, helst genom att koppla den till boken - vilket göra att det är nödvändigt att jag har recenserat boken på bloggen. Självklart så gör bristen på filmer, tid och ork att varje fredag blir ett orealistiskt mål, men jag kan i alla fall konstatera att jag inte kommer lägga ut någon "fredagsfilm" på en torsdag.

Det var allt för idag, tack och hej så länge!

Big Books tag - a.k.a. Tegelstenstaggen

Kort sagt, de fem tjockaste böckerna i min bokhylla:

Genom dina ögon

Harry Potter - och Fenixorden

Heroes of Olympus - The lost hero

Den mörka materian - Bärnstenskikaren

Eld

... och de två tjockaste som jag vill läsa:

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

Starcrossed - Helena

Alla som vill bli taggade, varsågoda!
Ett stort tack till Alba och Iktoro, som taggade mig!

De utvalda - Tankeläsaren

En förklädd prins med en mörk hemlighet, en ondskefull kung och en särling med dödandets gåva...

Av Kristin Cashore, Månpocket

Kära vän,

jag vet inte om du önskar läsa detta brev, framför allt sedan det jag ska skriva inte är särskilt uppmuntrande. Men alltefter den senaste veckan har fortlöpt nödgas jag någon att dela min oro med.

Gårdagens uppdrag fortlöpte som planerat; vi befriade prinsen av Lienid utan att någon omkom - och för en särling med dödandets gåva, som jag själv, är det en stor bedrift. Dessvärre så var den gamle mannen utmärglad av bravaderna och kunde inte ge oss någon information gällande förövaren som kan vara till nytta för Rådet. Han eskorteras nu till min farbrors slott, självklart utan dennes vetskap, för att återställa hälsan.

Men det var en man - antagligen en särling med stridens gåva - som kämpade ovanligt skickligt. Det grämer mig att säga att han, för en sekund, hade övertaget i vår kamp. Men dock, så lät han mig gå, bara sådär! Jag vet inte om jag kan lita på honom, men jag måste. För nu vet han vem jag är, trots allt så är lady Katsa den enda kvinnan i alla de fem kungadömena som kan slå ut en hel vaktstyrka utan att bli upptäckt. Och om min farbror, kung Randa, får reda på att jag har trotsat hans order så vet jag inte vad som kan hända.

Unik och tankeväckande berättelse i ett använt och slitet format. 
   Tanken att det finns en ny "ras" vid namn särlingar som har unika krafter är genial, och jag älskar detaljen att varje särling har olikfärgade ögon. Men varför hela köret med fem medeltida kungadömen där kungarna är ännu dummare än den andra? Är det bara jag eller har vi hört det konceptet förut. Frågar du mig så börjar det bli lite uttjatat. 
   Annars så var berättelsen bra skriven med ett gott flyt - det vill säga att man aldrig tappade bort den röda råden. Däremot så var historien så pass utdragen att den röda tråden antagligen har en mer rosa nyans. 
   Så sammanfattningsvis så kan man säga att det är en bra medelmåtta; inte dålig men inte heller den bästa. 

Antal sidor: 479     Betyg: Bra medelmåtta

Hallå planeten jorden, jag är tillbaka!

Nej, jag är inte död. Eller, tjaa... nästan; har ni någon aning om hur många läxor jag har haft att göra de senaste veckan? Men allt mitt hårda slit har lönat sig! Jag har fått fyra A:n - hittills - och äntligen har min "att göra"-hög börjat minska. Jag kan till sist börja se ljuset i tunneln, Halleluja! 

Åhh, vad jag har längtat efter att börja blogga igen! Jag hoppas att ni har saknat mig lika mycket som jag har saknat er. Om inte annat så uppskattar jag verkligen att ni har orkat vänta så länge. Jag ska försöka bli bättre på att skriva inlägg under sommarlovet. Särskilt med tanke på att jag har många recensioner som jag vill skriva; jag har läst som en galning på senaste tiden. Inte för att det är något ovanligt bland bokbloggare ;)

Hur som helst, tack och hej igen. Det är skönt att vara tillbaka!

.Ebbas skrivskola - Krönikor

En krönika är en så kallas argumenterande text. Med det menas att man med hjälp av texten uttrycker en åsikt. Det kan vara allt från en protest emot feminismen i dagens samhälle till att du vill att skolkafeterian ska servera fler pannkakor. Därför är det viktigaste i en krönika att engagera läsaren; att få han eller henne att tycka samma sak som du - eller åtminstone relatera till din åsikt. Ett bra knep att kunna är: skriv retoriska frågor! På så sätt så känns det för läsaren som om du pratar direkt till hen.

Följande är en krönika som jag har skrivit (bara lugn, min svensklärare har kollat igenom den och allt är som det ska).

Status: Frustrerad

Har du någon gång gått igenom en fullsatt skolkorridor och tittat dig över axeln? Såg du något annat än tonåringar som hänger över sina mobiler, Ipads, etc? Låter ordet "likes" bekant? Personligen så känns det som om jag inte har hört någonting annat sägas under hela högstadiet.

  

Dagens ungdomar är, rent ut sagt, besatta av internetbaserade forum - och med det menar jag Facebook. Vår sociala kompetens är nerspolad i toaletten på grund av det. Jag menar, när såg du senast två personer faktiskt prata med varandra i mer än fem minuter utan att kolla statusuppdateringar? Och inte är man sig själv på Facebook heller! Nej, andras okunskap om ens person skal man tydligen utnyttja så långt det går; du blir en helt annan människa. Dessutom en människa som uppenbarligen är helt omedveten om att alla andra kan se igenom bluffen.

  

Tyvärr så måste jag erkänna att Facebook är effektiv att använda sig av vid diskussioner gällande skoluppgifter, klasströjor eller varför inte när man ska planera en shoppingrunda med ett par kompisar, men nu börjar det gå över styr. Ingen har tid med något annat längre. Personligen så spenderar jag redan för mycket tid vid datorn - jag hinner knappt med allt skolarbete som det är - och nu så ska jag gå in på Facebook också! Dessvärre så har jag inget val. Allt ute på nätet är baserat på Facebook, och jag kan ärligt säga att jag inte överdriver.

Så, innan du tröttnar på mitt klagande så vill jag bara säga en sak till dig; stäng av mobilen och våga inte ens sätta dig framför datorn! Facebook är bra att ha ibland, men det kan lätt bli för mycket av det goda. Och framför allt så önskar jag att ni kan inse att man inte behöver vara någon annan på nätet, det kommer förr eller senare slå tillbaka mot dig. Du är perfekt precis som du är! Men stannar du fastlimmad framför datorskärmen kommer ingen kunna se det.

Det var ungefär allt. Det behöver inte vara så avancerat så länge som du gör din ståndpunkt tydlig. Observera även att man har en "inledning", en "avslutning" och "välgrundade" argument!

Det dolda

Kära läsare, det du nu håller i era händer är mitt arv till den som vågar gå inom dess pärmar. Den historia jag skall berätta kommer jag aldrig glömma själv. Jag kan fortfarande höra vinden viska mitt namn när jag förtvivlat rusade genom den mörka skogen. Det kanske inte var någon vidare bra ide att kampa mitt ute i ingenstans, bara jag och Alice, det medger jag. Såhär i efterhand inser jag att det alltid var jag som kom på alla dessa konstiga och ibland rent av farliga idéer. Man tycker att två 15- åringar borde ha vett nog att inte lyssna på mina korkade planer, men tyvärr, för just den kvällen hände något märkligt. Efter alla dessa år som har gått sedan denna dag vet jag fotfarande vad, men jag råder dig att tänka en extra gång innan du vänder blad… och innan du får veta någonting du kommer att ångra.

 – Ha, försök inte med mig Alice.

 – Men det är sant, det sägs att det spökar i denna skogen. Andar som hemsöker resande och äter dem levande!

   – Var nu inte en sådan kyckling, även om det är lite läskigt här betyder det inte att det finns spöken och osaliga andar, eller vad det nu heter.

Alice har alltid varit lite ”för det övernaturliga” men nu gick hon över gränsen. Man kunde faktiskt se skräcken bakom hennes stora tefatsglasögon. Jag har försökt att få henne att köpa ett par andra, men då har jag bara fått höra:

Alla kan inte vara lika långa och snygga som du, Lina, med en röst som dryper av gift. Jag satte igång med maten medans hon fortsatte sina invändningar om att spöken inte var trams. Jag skulle precis gå till motattack (ni skulle också blivit trött på henne efter ett tag) när jag hörde ett gurglande ljud bakom mig. Jag vände mig om, nu rosenrasande, kunde hon inte sluta tramsa sig. Det jag fick se tystade mig. Där satt söta lilla Alice, likblek i ansiktet och med blod rinnande genom munnen. Hennes oseende ögon ”stirrade” på mig, som om det var mitt fel, sedan föll hon ihop i fruktansvärda kramper. Jag satt som förlamad medans hon sakta slappnade av och blev stilla på den fuktiga marken.

   – Mobilen, mobilen! Nästan skrek jag ut i natten medan jag desperat sökte igenom packningen. Toppen, helt underbart, självklart skulle det inte vara någon täckning här! Jag satte mig försiktigt bredvid Alice. Hon… det, äsch, kalla det vad ni vill, låg alldeles stilla. Hon andades inte och det ända hjärtat man kunde höra på säkert en mils radie var mitt, som för övrigt höll på att hoppa upp i halsen. Vad skulle jag göra? Bör jag försöka med Hjärt och Lung räddning? Jag kommer inte ens ihåg hälften av vad vi hade lärt oss i skolan. Fly till den mest avlägsna platsen på jorden och aldrig nämna detta för någon? Det kan ni glömma!

Det ända jag kunde komma på, som faktiskt var en hyfsat bra ide, var att springa och hämta hjälp.  

Solen hade för länge sedan gått ner, och mörkret som följde gjorde skogen mer skrämmande än förut. Svarta döda grenar slog efter mig i vinden. Det verkade som om träden försökte hindra mig från att komma fram. Min kropp började ge efter för utmattningen och jag frös in i märgen. Det hade gått flera timmar sedan jag lämnade Alice. Hennes enda chans hade varit att jag sprang och hämtade hjälp, vilket var lättare sagt än gjort. Hon var säkert död vid detta laget, det fanns ingen anledning att neka det längre. Jag kunde känna en tår rinna ner på min kind, och jag skulle säkert ha börjat storböla om det inte varit för ett konstigt läte inte långt från där jag stod. Det var ett skrik av smärta som fick håret i naken att resa sig. Rösten lät ihålig men på något sätt bekant. Jag stod blickstilla och försökte hitta den eller det som tyckte det var så kul att skrämma livet ur mig. Då såg jag den. Dess kropp var vanskapt till det yttersta och tycktes nästan hasa sig fram med sina krokiga ben. Den var blek som ett lakan med glödande röda ögon, och i dess mun fanns två rader med sylvassa huggtänder. Jag såg inget av detta, det ända jag låg märke till var de glasögon som hängde på dens näsa. Det var Alice, eller det som nu var kvar av henne. Utan en tanke gick jag fram och omfamnade henne i en stor björnkram.

   – Alice, jag trodde jag hade förlorat dig. Inget svar.

   – Vad har hänt? Hon rörde inte ens en min. Jag släppte henne och hon stirrade på mig som om jag vore smittad av pesten, eller värre. Nu började jag bli riktigt orolig, dessutom var det hon som precis hade genomgått en monster makeover, inte jag.

   – Vad är det som är fel med dig? För ett kort ögonblick såg hon nästan ut att le, men snart förändrades det till ett groteskt hånflin.

   – Har du inte kommit på det än lilla Lina? Jag trodde du var smartare än så. Hennes leende (om man nu kan kalla det de) blev bredare.

   – Jag hoppas för ditt eget bästa att du har mat med dig, jag är vrålhungrig. Och jag kan bli riktigt irriterad om jag inte får mat i magen, fortsatte hon gravallvarligt (OK, lite dåligt ordval, men ni fattar).  

   – Om du hade kommit fram lite tidigare kunde vi ha gått tillbaka till lägret, som du vet brukar jag inte gå runt med pastasallad i fickorna.

   – Det gör inget, jag kan hugga in på desserten direkt. Hon tittade på mig med en hungrig blick och då förstod jag. Jag hade ingen vidare lust att bli köttfärs, så kort sagt packa jag och drog så snabbt det gick. 

Tillbaka till buskaget, jippie. Flugor i munnen, lera i skorna och alla förbaskade törnbuskar gav mig stora rivmärken på benen. Kunde det bli värre?! Min ex bästis var precis bakom mig, och glöm inte att hon ville käka mig till middag! Mitt hår var förstört och tack vare min längd kommer jag snart få ögonen utpetade av alla grenar jag fick i ansiktet! Jag kom till sist fram till en liten glänta som inte låg  långt från en by, och antagligen den trevligaste platsen i hela skogen trotts den stank som ett öppet avlopp. Det starka månskenet stack i ögonen så att jag till och med fick skydda dom för att se vart jag gick (hade ingen vidare lust att trampa i mer djurskit än nödvändigt). Då hoppade Alice fram mitt framför näsan på mig och väste som en vampyr i någon gammal halloween film. Inte för att hon såg ut som en vampyr, mer som en zombie-varulv, eller… nu tappade jag tråden. Hur som helst så verkade som om det starka ljuset frätte sönder henne. Hon fyllde natten med ett sista djuriskt skrik innan hon försvann ut bland träden och lämnade efter sig ett spår av bränt gräs.

Här tar min berättelse slut. Du kanske undrar vad det var som var så läskigt med denna historien, men jag kan säga dig att det var mycket mer skrämmande att uppleva det i värkliga livet. Ta det som en varning, för vad jag vet kan Alice fortfarande vara där ute någonstans. Som du själv säkert har räknat ut vid detta laget kom jag därifrån, och självklart trodde ingen på min galna historia. Men jag hoppas att du tror, och att du förstår att det finns vissa saker här i världen som borde förbli dolda.