Sagan om Mallorea - Belgarions son

Trodde du det var över? HA, fel...

Av David Eddings, Wahlströms Fantasy

... för berättelsen om Garion fortsätter. (P.S. Spoilervarning!)

Allt verkade perfekt. Torak är död, Aldurs sten är i säkert förvar och Garion har överlevt ett år, inte bara med Ce'Nedra som hustru, utan dessutom som kung. Polgara har slagit sig ner i Aldurs dal tillsammans med sin nya make Durnik, och Belgarath bedriver sin tid med att göra livet surt för det nygifta paret. Den mystiske pojken Ärende spenderar nu tiden som Polgaras skyddsling och lever ett lyckligt liv i dalen, bortsett från den dagen då han åkte kälke rakt ner i en iskall flod. Men friden nådde sitt slut när Garions son; Geran, blev kidnappad. En ny profetia uppenbaras, och ljusets son tvingas än en gång ut på en farofylld resa för att bekämpa mörkret. Men vem är det nya hotet?

Ni som har läst den första serien har säkert märkt att Garion och Ce'Nedra gnabbas ganska ofta. Personligen tycker jag att dessa argument är något av det mest underhållande genom hela historien, och Belgarions son gör en inte besviken på den punkten. Belgarath är inte heller så dålig; gubben vet verkligen hur man är sarkastisk. När det gäller själva utformningen av texten är jag allt annat än nöjd. Boken var inte alls lika fängslande som dess föregångare och historien var seg. Men, trots det, så vill jag ändå rekommendera boken till de som har läst den första serien. Sagan om Mallorea belyser Sagan om Belgarion ur en helt ny vinkel, vilken jag inte ångrar att jag har läst det minsta. 

Antal sidor: 421    Betyg: Ska läsas av principsjäl

Sommarläsningstagg

Tack till Elina, som var snäll och taggade mig. 

1. Vilka 5 böcker bara MÅSTE hinna läsas i sommar?

Jag ska hinna läsa om Becca Fitzpatricks serie Fallen ängel, inklusive den nya boken Änglarnas kamp. Därefter tänkte jag beta av några damsamlare i bokhyllan, till exempel Syskonen Boudelaires olycksaliga liv, Frost, Guldkompassen och Flyga högt. 

2. Vilken bok är du egentligen inte sugen på men känner att det är dags att ta tag i?

Syskonen Boudelaires olycksaliga liv. Jag älskade filmen när jag var mindre, men har tvivlat på boken enda sedan jag fick den. Tänker att det är lika bra att få det överstökat. 

3. Var är bästa stället att läsa i sommar?

I en solstol i skuggan av körsbärsträdet i trädgården. Om jag har tur med "skörden" i år kanske jag till och med kan sitta och smaska i mig några körsbär. Å andra sidan så är även humlor och flugor väldigt förtjusta i den platsen, så någon gång ibland får jag kanske förflytta mig till soffan. 

4. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer att läsa någonstans?

Som sagt; soffan. Sol, vind, snö eller regn så kommer den stå kvar. 

5. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?

Delirium, eftersom den är den enda som inte är en omläsare - än så länge. 

6. Vilken bok borde ALLA läsa i sommar?

Mycket mer än så, av Sarah Dessen. Det är min ideella sommarbok; sand, sol och kärlek mixat med lite oanade familjebekymmer. Det sistnämnda är inget jag skulle önska för mig själv, men det är kul att läsa. 

7. Strand eller hängmatta?

Strand. Jag har för många barndomsminnen förknippade med hängmattor som kan kopplas till blåmärken och huvudvärk. 

8. Deckare eller roman?

Roman! Utan tvekan. Deckare har aldrig fallit mig i smaken. 

9. Favoritgenre?

Fantasy. 

10. Tagga 3 andra!

Viggo

Alba

och Karin 

Fredagsfilm - The Host

Planeten jorden. Där finns inga krig. Där finns ingen svält. Där finns inga människor... eller?

Melanie, än av de få överlevande människorna, har fallit - bokstavligen. I ett desperat försök att rädda sin lillebror och mannen hon älskar hoppade hon från ett höghus, i tron att hennes kropp då skulle vara oanvändbar för de så kallade själarna. Men när Melanies envisa hjärta slår sina sista slag räddar utomjordingarna henne, men det hade ett pris. Melanies kropp tjänar nu som värd för själen Vandraren. För att hitta de återstående resterna av mänskligheten söker hon nu bland Melanies minnen, men det enda hon finner är en beslutsam kvinna som desperat klamrar sig fast vid livet. För att rädda sin familj drar Melanie med Vandraren ut på en livshotande resa för att hitta de sina. Men kommer de acceptera henne? Kommer de acceptera Vandraren?

Se recension av boken här!


Filmen är otroligt bra jord. Vinklarna är rätt, spänningen är på topp och jag älskar skådespelarna. Det finns inte ett enda höjt ögonbryn på fel ställe!
   Mest av allt är jag imponerad över att de har lyckats korta ned modern av alla tegelstensböcker utan att tappa någon viktig information. Jag är så stolt att jag nästan vill gråta. 
   Tyvärr så tvivlar jag på att man skulle uppskatta filmen så mycket som jag utan att ha läst boken. För hur bra filmen än är så är det en omöjlighet att klämma in alla intresseväckande detaljer som man kan hitta i Stephanie Meyers verk. 

Betyg: Inte från denna värld

5 books 2 movies

En till tagg (*JIPPIE!*)

Nu så ska jag - tydligen - skriva upp fem böcker som jag tycker ska bli film eller tv-serie. Perfekt timing i och med början av "Fredagsfilmer" imorgon.

De böcker som jag jättegärna vill se som film eller på tv i allmänhet är:

Hans Majestäts drake

Det står på baksidan av boken att rätten för filmen är köpt, men inte har jag sett någon biopremiär för det!

Rubinröd

En bra bok förtjänar att bli en bra film. Så våga inte förstöra den!

House of Night - Vampyrens märke

I och med att det är 10 böcker i serien skulle jag vilja föreslå att ni gör en tv-serie. 

The 39 clues

Fallen ängel

Twilight, släng dig i väggen! 

Nu ska jag vara tråkig och tagga vidare alla som läser detta. Detta eftersom jag helt enkelt inte har tid att leta upp någon som inte har blivit taggad, samt att jag tvivlar på att jag inte var den sista.

Fredagsfilm - intro

Från och med nästa vecka så tänker jag börja med att recensera filmer! 

Jag är en person som älskar att läsa, men att titta på tv är också väldigt högt upp på listan. Därför fastnar jag ofta för filmer som är baserade på böcker jag har läst. Räck upp handen alla ni som känner likadant. Så, kommande veckan så ska jag börja med något jag kallar för "Fredagsfilm". Syftet är att jag varje fredag ska recensera en bokbaserad film, helst genom att koppla den till boken - vilket göra att det är nödvändigt att jag har recenserat boken på bloggen. Självklart så gör bristen på filmer, tid och ork att varje fredag blir ett orealistiskt mål, men jag kan i alla fall konstatera att jag inte kommer lägga ut någon "fredagsfilm" på en torsdag.

Det var allt för idag, tack och hej så länge!

Big Books tag - a.k.a. Tegelstenstaggen

Kort sagt, de fem tjockaste böckerna i min bokhylla:

Genom dina ögon

Harry Potter - och Fenixorden

Heroes of Olympus - The lost hero

Den mörka materian - Bärnstenskikaren

Eld

... och de två tjockaste som jag vill läsa:

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

Starcrossed - Helena

Alla som vill bli taggade, varsågoda!
Ett stort tack till Alba och Iktoro, som taggade mig!

De utvalda - Tankeläsaren

En förklädd prins med en mörk hemlighet, en ondskefull kung och en särling med dödandets gåva...

Av Kristin Cashore, Månpocket

Kära vän,

jag vet inte om du önskar läsa detta brev, framför allt sedan det jag ska skriva inte är särskilt uppmuntrande. Men alltefter den senaste veckan har fortlöpt nödgas jag någon att dela min oro med.

Gårdagens uppdrag fortlöpte som planerat; vi befriade prinsen av Lienid utan att någon omkom - och för en särling med dödandets gåva, som jag själv, är det en stor bedrift. Dessvärre så var den gamle mannen utmärglad av bravaderna och kunde inte ge oss någon information gällande förövaren som kan vara till nytta för Rådet. Han eskorteras nu till min farbrors slott, självklart utan dennes vetskap, för att återställa hälsan.

Men det var en man - antagligen en särling med stridens gåva - som kämpade ovanligt skickligt. Det grämer mig att säga att han, för en sekund, hade övertaget i vår kamp. Men dock, så lät han mig gå, bara sådär! Jag vet inte om jag kan lita på honom, men jag måste. För nu vet han vem jag är, trots allt så är lady Katsa den enda kvinnan i alla de fem kungadömena som kan slå ut en hel vaktstyrka utan att bli upptäckt. Och om min farbror, kung Randa, får reda på att jag har trotsat hans order så vet jag inte vad som kan hända.

Unik och tankeväckande berättelse i ett använt och slitet format. 
   Tanken att det finns en ny "ras" vid namn särlingar som har unika krafter är genial, och jag älskar detaljen att varje särling har olikfärgade ögon. Men varför hela köret med fem medeltida kungadömen där kungarna är ännu dummare än den andra? Är det bara jag eller har vi hört det konceptet förut. Frågar du mig så börjar det bli lite uttjatat. 
   Annars så var berättelsen bra skriven med ett gott flyt - det vill säga att man aldrig tappade bort den röda råden. Däremot så var historien så pass utdragen att den röda tråden antagligen har en mer rosa nyans. 
   Så sammanfattningsvis så kan man säga att det är en bra medelmåtta; inte dålig men inte heller den bästa. 

Antal sidor: 479     Betyg: Bra medelmåtta

Hallå planeten jorden, jag är tillbaka!

Nej, jag är inte död. Eller, tjaa... nästan; har ni någon aning om hur många läxor jag har haft att göra de senaste veckan? Men allt mitt hårda slit har lönat sig! Jag har fått fyra A:n - hittills - och äntligen har min "att göra"-hög börjat minska. Jag kan till sist börja se ljuset i tunneln, Halleluja! 

Åhh, vad jag har längtat efter att börja blogga igen! Jag hoppas att ni har saknat mig lika mycket som jag har saknat er. Om inte annat så uppskattar jag verkligen att ni har orkat vänta så länge. Jag ska försöka bli bättre på att skriva inlägg under sommarlovet. Särskilt med tanke på att jag har många recensioner som jag vill skriva; jag har läst som en galning på senaste tiden. Inte för att det är något ovanligt bland bokbloggare ;)

Hur som helst, tack och hej igen. Det är skönt att vara tillbaka!

.Ebbas skrivskola - Krönikor

En krönika är en så kallas argumenterande text. Med det menas att man med hjälp av texten uttrycker en åsikt. Det kan vara allt från en protest emot feminismen i dagens samhälle till att du vill att skolkafeterian ska servera fler pannkakor. Därför är det viktigaste i en krönika att engagera läsaren; att få han eller henne att tycka samma sak som du - eller åtminstone relatera till din åsikt. Ett bra knep att kunna är: skriv retoriska frågor! På så sätt så känns det för läsaren som om du pratar direkt till hen.

Följande är en krönika som jag har skrivit (bara lugn, min svensklärare har kollat igenom den och allt är som det ska).

Status: Frustrerad

Har du någon gång gått igenom en fullsatt skolkorridor och tittat dig över axeln? Såg du något annat än tonåringar som hänger över sina mobiler, Ipads, etc? Låter ordet "likes" bekant? Personligen så känns det som om jag inte har hört någonting annat sägas under hela högstadiet.

  

Dagens ungdomar är, rent ut sagt, besatta av internetbaserade forum - och med det menar jag Facebook. Vår sociala kompetens är nerspolad i toaletten på grund av det. Jag menar, när såg du senast två personer faktiskt prata med varandra i mer än fem minuter utan att kolla statusuppdateringar? Och inte är man sig själv på Facebook heller! Nej, andras okunskap om ens person skal man tydligen utnyttja så långt det går; du blir en helt annan människa. Dessutom en människa som uppenbarligen är helt omedveten om att alla andra kan se igenom bluffen.

  

Tyvärr så måste jag erkänna att Facebook är effektiv att använda sig av vid diskussioner gällande skoluppgifter, klasströjor eller varför inte när man ska planera en shoppingrunda med ett par kompisar, men nu börjar det gå över styr. Ingen har tid med något annat längre. Personligen så spenderar jag redan för mycket tid vid datorn - jag hinner knappt med allt skolarbete som det är - och nu så ska jag gå in på Facebook också! Dessvärre så har jag inget val. Allt ute på nätet är baserat på Facebook, och jag kan ärligt säga att jag inte överdriver.

Så, innan du tröttnar på mitt klagande så vill jag bara säga en sak till dig; stäng av mobilen och våga inte ens sätta dig framför datorn! Facebook är bra att ha ibland, men det kan lätt bli för mycket av det goda. Och framför allt så önskar jag att ni kan inse att man inte behöver vara någon annan på nätet, det kommer förr eller senare slå tillbaka mot dig. Du är perfekt precis som du är! Men stannar du fastlimmad framför datorskärmen kommer ingen kunna se det.

Det var ungefär allt. Det behöver inte vara så avancerat så länge som du gör din ståndpunkt tydlig. Observera även att man har en "inledning", en "avslutning" och "välgrundade" argument!

Det dolda

Kära läsare, det du nu håller i era händer är mitt arv till den som vågar gå inom dess pärmar. Den historia jag skall berätta kommer jag aldrig glömma själv. Jag kan fortfarande höra vinden viska mitt namn när jag förtvivlat rusade genom den mörka skogen. Det kanske inte var någon vidare bra ide att kampa mitt ute i ingenstans, bara jag och Alice, det medger jag. Såhär i efterhand inser jag att det alltid var jag som kom på alla dessa konstiga och ibland rent av farliga idéer. Man tycker att två 15- åringar borde ha vett nog att inte lyssna på mina korkade planer, men tyvärr, för just den kvällen hände något märkligt. Efter alla dessa år som har gått sedan denna dag vet jag fotfarande vad, men jag råder dig att tänka en extra gång innan du vänder blad… och innan du får veta någonting du kommer att ångra.

 – Ha, försök inte med mig Alice.

 – Men det är sant, det sägs att det spökar i denna skogen. Andar som hemsöker resande och äter dem levande!

   – Var nu inte en sådan kyckling, även om det är lite läskigt här betyder det inte att det finns spöken och osaliga andar, eller vad det nu heter.

Alice har alltid varit lite ”för det övernaturliga” men nu gick hon över gränsen. Man kunde faktiskt se skräcken bakom hennes stora tefatsglasögon. Jag har försökt att få henne att köpa ett par andra, men då har jag bara fått höra:

Alla kan inte vara lika långa och snygga som du, Lina, med en röst som dryper av gift. Jag satte igång med maten medans hon fortsatte sina invändningar om att spöken inte var trams. Jag skulle precis gå till motattack (ni skulle också blivit trött på henne efter ett tag) när jag hörde ett gurglande ljud bakom mig. Jag vände mig om, nu rosenrasande, kunde hon inte sluta tramsa sig. Det jag fick se tystade mig. Där satt söta lilla Alice, likblek i ansiktet och med blod rinnande genom munnen. Hennes oseende ögon ”stirrade” på mig, som om det var mitt fel, sedan föll hon ihop i fruktansvärda kramper. Jag satt som förlamad medans hon sakta slappnade av och blev stilla på den fuktiga marken.

   – Mobilen, mobilen! Nästan skrek jag ut i natten medan jag desperat sökte igenom packningen. Toppen, helt underbart, självklart skulle det inte vara någon täckning här! Jag satte mig försiktigt bredvid Alice. Hon… det, äsch, kalla det vad ni vill, låg alldeles stilla. Hon andades inte och det ända hjärtat man kunde höra på säkert en mils radie var mitt, som för övrigt höll på att hoppa upp i halsen. Vad skulle jag göra? Bör jag försöka med Hjärt och Lung räddning? Jag kommer inte ens ihåg hälften av vad vi hade lärt oss i skolan. Fly till den mest avlägsna platsen på jorden och aldrig nämna detta för någon? Det kan ni glömma!

Det ända jag kunde komma på, som faktiskt var en hyfsat bra ide, var att springa och hämta hjälp.  

Solen hade för länge sedan gått ner, och mörkret som följde gjorde skogen mer skrämmande än förut. Svarta döda grenar slog efter mig i vinden. Det verkade som om träden försökte hindra mig från att komma fram. Min kropp började ge efter för utmattningen och jag frös in i märgen. Det hade gått flera timmar sedan jag lämnade Alice. Hennes enda chans hade varit att jag sprang och hämtade hjälp, vilket var lättare sagt än gjort. Hon var säkert död vid detta laget, det fanns ingen anledning att neka det längre. Jag kunde känna en tår rinna ner på min kind, och jag skulle säkert ha börjat storböla om det inte varit för ett konstigt läte inte långt från där jag stod. Det var ett skrik av smärta som fick håret i naken att resa sig. Rösten lät ihålig men på något sätt bekant. Jag stod blickstilla och försökte hitta den eller det som tyckte det var så kul att skrämma livet ur mig. Då såg jag den. Dess kropp var vanskapt till det yttersta och tycktes nästan hasa sig fram med sina krokiga ben. Den var blek som ett lakan med glödande röda ögon, och i dess mun fanns två rader med sylvassa huggtänder. Jag såg inget av detta, det ända jag låg märke till var de glasögon som hängde på dens näsa. Det var Alice, eller det som nu var kvar av henne. Utan en tanke gick jag fram och omfamnade henne i en stor björnkram.

   – Alice, jag trodde jag hade förlorat dig. Inget svar.

   – Vad har hänt? Hon rörde inte ens en min. Jag släppte henne och hon stirrade på mig som om jag vore smittad av pesten, eller värre. Nu började jag bli riktigt orolig, dessutom var det hon som precis hade genomgått en monster makeover, inte jag.

   – Vad är det som är fel med dig? För ett kort ögonblick såg hon nästan ut att le, men snart förändrades det till ett groteskt hånflin.

   – Har du inte kommit på det än lilla Lina? Jag trodde du var smartare än så. Hennes leende (om man nu kan kalla det de) blev bredare.

   – Jag hoppas för ditt eget bästa att du har mat med dig, jag är vrålhungrig. Och jag kan bli riktigt irriterad om jag inte får mat i magen, fortsatte hon gravallvarligt (OK, lite dåligt ordval, men ni fattar).  

   – Om du hade kommit fram lite tidigare kunde vi ha gått tillbaka till lägret, som du vet brukar jag inte gå runt med pastasallad i fickorna.

   – Det gör inget, jag kan hugga in på desserten direkt. Hon tittade på mig med en hungrig blick och då förstod jag. Jag hade ingen vidare lust att bli köttfärs, så kort sagt packa jag och drog så snabbt det gick. 

Tillbaka till buskaget, jippie. Flugor i munnen, lera i skorna och alla förbaskade törnbuskar gav mig stora rivmärken på benen. Kunde det bli värre?! Min ex bästis var precis bakom mig, och glöm inte att hon ville käka mig till middag! Mitt hår var förstört och tack vare min längd kommer jag snart få ögonen utpetade av alla grenar jag fick i ansiktet! Jag kom till sist fram till en liten glänta som inte låg  långt från en by, och antagligen den trevligaste platsen i hela skogen trotts den stank som ett öppet avlopp. Det starka månskenet stack i ögonen så att jag till och med fick skydda dom för att se vart jag gick (hade ingen vidare lust att trampa i mer djurskit än nödvändigt). Då hoppade Alice fram mitt framför näsan på mig och väste som en vampyr i någon gammal halloween film. Inte för att hon såg ut som en vampyr, mer som en zombie-varulv, eller… nu tappade jag tråden. Hur som helst så verkade som om det starka ljuset frätte sönder henne. Hon fyllde natten med ett sista djuriskt skrik innan hon försvann ut bland träden och lämnade efter sig ett spår av bränt gräs.

Här tar min berättelse slut. Du kanske undrar vad det var som var så läskigt med denna historien, men jag kan säga dig att det var mycket mer skrämmande att uppleva det i värkliga livet. Ta det som en varning, för vad jag vet kan Alice fortfarande vara där ute någonstans. Som du själv säkert har räknat ut vid detta laget kom jag därifrån, och självklart trodde ingen på min galna historia. Men jag hoppas att du tror, och att du förstår att det finns vissa saker här i världen som borde förbli dolda.