söndag 26 januari 2014

Som Dag och Natt


Nu tror jag att jag (äntligen) börjar komma in i skolans tempo - gymnasiet är inte nådigt - och tänker därför fira det med en liten novell jag har skrivit. Ursprungligen var den skriven till en tävling som hölls i somras, men jag vann inget pris (suck). Därför vore det jätteroligt om ni ville berätta vad ni tycker om den. Personligen är jag riktigt nöjd, men självförtroendet har blivit smått pulvriserat. 

På tal om ingenting så har jag fått en del bra material till "Punktebbas skrivskola". Är ni intresserade av det?

Hoppas vi ses snart igen,
.Ebba

Hon gick fram med fjäderlätta steg, smekandes de slumrande träden. Löven darrade vid hennes beröring och en nykläckt sparvunge ryckte till i sömnen. Dess svarta, sömndruckna ögon öppnades sakta inför henne. Fågelns sköra näbb formade ett O i det rynkiga ansiktet, och till tonerna av hennes klingande skratt föll den än en gång in i sömnen. Med graciösa rörelser fortsatte hon mot horisonten. Hennes puls ekade mot Stockholms tomma gator, och med den kalla asfalten under sina bara fötter såg hon upp mot de ståtliga byggnader som reste sig mot den gnistrande himlen. Jag lutade mig ut genom fönstret och såg när hennes korpsvarta hår täckte staden i sin silkeslena omfamning. Med ens så vände hon blicken mot mig. Hennes ögon tycktes bestå av ett silvervitt sken…

Människor flockades omkring dem; varma kroppar hoppressade av det lilla utrymme som trottoaren gav. Jag kunde se hur hon bleknade i jämförelse med mannen bredvid. Hur morgonens ljus passerade genom hennes kropp.
”Varför ska alla trängas så?” Kvinnans röst flöt fram till mig genom folksamlingen, fyllde varje vrå med samma silvervita ljus som fanns i hennes ögon. De mjuka orden skönjde inte en enda skarp ton och hennes ansiktsuttryck var vänligt, rent av nyfiket.
”För att de har bråttom.” Jag kunde inte göra annat än att beundra lugnet i mannens ord. Storstadsvimlet tycktes inte påverka honom det minsta.
”Varför har de bråttom?” Fortsatte hon envist, och alvaret i hennes fråga fick en smilgrop att uppenbaras i hans välskurna ansikte.
”De har aldrig bråttom när jag vakar över dem. Jag tror det är du som är för slapphänt.” Hennes ord tycktes roa honom, för därefter lyste han upp staden med sitt leende. Mitt hjärta tog ett skutt när hans gyllenbruna blick hakades fast i min och hans leende blev bredare, som om han hade hört mina skenande hjärtslag lika tydligt som trafikljusets regelbundna tickande. Även kvinnan, vars händer var sammanflätade med hans, tittade på mig. Till min förvåning såg jag ingen svartsjuka i hennes ögon, utan hennes trötta blick speglade endast förståelse och lugn. Med ens tycktes hennes skepnad skälva; spridas i vinden. Jag kvävde ett förfärat tjut och en rundlagd man gjorde sig omaket att vända sig om och blängde ogillande på mig, rakt igenom kvinnan.
”Oroa dig inte. Jag kommer tillbaka.” Sedan försvann hon.

Jag fann henne sittandes på Strömbron, med fötterna dinglande över betongens kant. Blicken vandrande över stadens majestätiska konturer, belyste dem med sin kärlek och omsorg. Nationalmuseet stod stolt framför henne, upplyst ytterligare av hundratals lampor.
”Är det inte vackert?”  Hennes röst var precis som jag mindes den; hemtam som en moders famn. Den kyliga natten gav mig gåshud under pyjamasen, men det till trots så kände jag mig varm inombords. Jag blickade ner mot de rullande vågorna, skiftandes i turkos, vinrött och hundratals nyanser av svart som jag inte ens visste existerade.

Det varma vattnet under mig attackerade den robusta bron i ett hopplöst försök att flytta den, och i dess kölvatten lämnades små fiskar som förvirrat började simma runt i cirklar. Den grå bron mötte gladeligen det azurblå vattnet, likgiltig över den stora mängd tång som följde det. Det starka ljuset fastade på min näthinna, målade värden i regnbågens alla färger. Ljudet av en gitarr ljöd från ena änden av Strömbron och ackompanjerade ekot av ett flertal marscherande fötter som kämpade sig igenom de tungt trafikerade gatorna. Bara några meter ifrån mig stod ett asiatiskt par farligt nära räcket, leendes bakom en komiskt överdimensionerad kamera. Min mage fylldes med bubblor som en efter en försökte leta sig upp genom halsen. Jag brast i skratt mitt på den livfulla gatan, och min glädjeyttring spred sig med vinden till alla de människor runt mig. Som ett virus hakade sig fast vid alla levande organismer och skapade leenden på ansikten lika olika som dag och natt.

”Varför skiljer vi oss så från varandra?” Hennes fråga drog mig tillbaka till nuet.
”Jag antar att det är likt detta på grund av vår envishet. Vi vägrar lyssna på den andras åsikt.” Fortsatte hon, utan att vänta på ett svar.
”Pratar du om killen du var med innan idag? Ni såg ut att ha det bra tillsammans.” Frågade jag förvirrat, mitt sinne kvar i minnenas dunkla vrår.
”När man inte kan vara tillsammans en längre tid, lär man sig uppskatta de korta stunderna.” Orden hon yttrade var både sorgsna och lyckliga. En okänd kombination av varmt och kallt som fick meningarna att snurra och skälva. 
”Varför är jag den enda som kan se dig?” Ingen reaktion syntes i kvinnans ansikte, som om hon hade väntat sig min fråga. Ett leende lekte på hennes läppar när hon mötte min trotsiga blick.
”Alla kan se mig. Aldrig på samma sätt, men jag är alltid där.” Med det sagt så vände hon sig mot horisonten, vars konturer blev tydligare då ljuset än en gång spreds över staden. 

Vid mitt fönster på Grand Hotel hade jag en perfekt utsikt över staden, då den i gryningen glittrande av kristallklara daggdroppar. Hon stod fortfarande på bron, vänd mot horisonten – mot Honom. De stod där, på en bro mitt i staden. Båda lika vackra, fast på två olika sätt. Dag och Natt. 

1 kommentar:

  1. Hej! Jag gillade din text, den är poetisk och mystisk. Det finns dock flera ställen där jag fastnar och inte får ihop det. Som t ex först börjar det med träd och löv och sedan är det väldigt hastigt Stockholms gator. Det var svårt att hänga med i den bilden. Sedan är du (?) i ena stunden ute på gatorna och i nästa i ett fönster på hotellet. Det var lite smått förvirrande, men när jag hade hoppat med i scenerna så tyckte jag att slutet var fint. :-)
    En sak jag inte förstår är varför du valt att göra en del av texten kursiv. Jag kan inte se anledningen till det, kanske du vill berätta hur du tänkte?

    Jag tycker det är jättesvårt att skriva beskrivningar, av folk och platser, och det är något jag jobbar på för att förbättra.

    Lycka till med skrivandet! :-)

    SvaraRadera

Vad kul att du vill kommentera mitt inlägg!

Alla inlägg granskas innan de publiceras, så om du vill ställa en fråga till mig men inte vill att det ska komma upp på bloggen kan du bara skriva det i kommentaren så raderar jag den istället. Men självklart så svarar jag på din fråga ändå.