Det dolda

Kära läsare, det du nu håller i era händer är mitt arv till den som vågar gå inom dess pärmar. Den historia jag skall berätta kommer jag aldrig glömma själv. Jag kan fortfarande höra vinden viska mitt namn när jag förtvivlat rusade genom den mörka skogen. Det kanske inte var någon vidare bra ide att kampa mitt ute i ingenstans, bara jag och Alice, det medger jag. Såhär i efterhand inser jag att det alltid var jag som kom på alla dessa konstiga och ibland rent av farliga idéer. Man tycker att två 15- åringar borde ha vett nog att inte lyssna på mina korkade planer, men tyvärr, för just den kvällen hände något märkligt. Efter alla dessa år som har gått sedan denna dag vet jag fotfarande vad, men jag råder dig att tänka en extra gång innan du vänder blad… och innan du får veta någonting du kommer att ångra.

 – Ha, försök inte med mig Alice.

 – Men det är sant, det sägs att det spökar i denna skogen. Andar som hemsöker resande och äter dem levande!

   – Var nu inte en sådan kyckling, även om det är lite läskigt här betyder det inte att det finns spöken och osaliga andar, eller vad det nu heter.

Alice har alltid varit lite ”för det övernaturliga” men nu gick hon över gränsen. Man kunde faktiskt se skräcken bakom hennes stora tefatsglasögon. Jag har försökt att få henne att köpa ett par andra, men då har jag bara fått höra:

Alla kan inte vara lika långa och snygga som du, Lina, med en röst som dryper av gift. Jag satte igång med maten medans hon fortsatte sina invändningar om att spöken inte var trams. Jag skulle precis gå till motattack (ni skulle också blivit trött på henne efter ett tag) när jag hörde ett gurglande ljud bakom mig. Jag vände mig om, nu rosenrasande, kunde hon inte sluta tramsa sig. Det jag fick se tystade mig. Där satt söta lilla Alice, likblek i ansiktet och med blod rinnande genom munnen. Hennes oseende ögon ”stirrade” på mig, som om det var mitt fel, sedan föll hon ihop i fruktansvärda kramper. Jag satt som förlamad medans hon sakta slappnade av och blev stilla på den fuktiga marken.

   – Mobilen, mobilen! Nästan skrek jag ut i natten medan jag desperat sökte igenom packningen. Toppen, helt underbart, självklart skulle det inte vara någon täckning här! Jag satte mig försiktigt bredvid Alice. Hon… det, äsch, kalla det vad ni vill, låg alldeles stilla. Hon andades inte och det ända hjärtat man kunde höra på säkert en mils radie var mitt, som för övrigt höll på att hoppa upp i halsen. Vad skulle jag göra? Bör jag försöka med Hjärt och Lung räddning? Jag kommer inte ens ihåg hälften av vad vi hade lärt oss i skolan. Fly till den mest avlägsna platsen på jorden och aldrig nämna detta för någon? Det kan ni glömma!

Det ända jag kunde komma på, som faktiskt var en hyfsat bra ide, var att springa och hämta hjälp.  

Solen hade för länge sedan gått ner, och mörkret som följde gjorde skogen mer skrämmande än förut. Svarta döda grenar slog efter mig i vinden. Det verkade som om träden försökte hindra mig från att komma fram. Min kropp började ge efter för utmattningen och jag frös in i märgen. Det hade gått flera timmar sedan jag lämnade Alice. Hennes enda chans hade varit att jag sprang och hämtade hjälp, vilket var lättare sagt än gjort. Hon var säkert död vid detta laget, det fanns ingen anledning att neka det längre. Jag kunde känna en tår rinna ner på min kind, och jag skulle säkert ha börjat storböla om det inte varit för ett konstigt läte inte långt från där jag stod. Det var ett skrik av smärta som fick håret i naken att resa sig. Rösten lät ihålig men på något sätt bekant. Jag stod blickstilla och försökte hitta den eller det som tyckte det var så kul att skrämma livet ur mig. Då såg jag den. Dess kropp var vanskapt till det yttersta och tycktes nästan hasa sig fram med sina krokiga ben. Den var blek som ett lakan med glödande röda ögon, och i dess mun fanns två rader med sylvassa huggtänder. Jag såg inget av detta, det ända jag låg märke till var de glasögon som hängde på dens näsa. Det var Alice, eller det som nu var kvar av henne. Utan en tanke gick jag fram och omfamnade henne i en stor björnkram.

   – Alice, jag trodde jag hade förlorat dig. Inget svar.

   – Vad har hänt? Hon rörde inte ens en min. Jag släppte henne och hon stirrade på mig som om jag vore smittad av pesten, eller värre. Nu började jag bli riktigt orolig, dessutom var det hon som precis hade genomgått en monster makeover, inte jag.

   – Vad är det som är fel med dig? För ett kort ögonblick såg hon nästan ut att le, men snart förändrades det till ett groteskt hånflin.

   – Har du inte kommit på det än lilla Lina? Jag trodde du var smartare än så. Hennes leende (om man nu kan kalla det de) blev bredare.

   – Jag hoppas för ditt eget bästa att du har mat med dig, jag är vrålhungrig. Och jag kan bli riktigt irriterad om jag inte får mat i magen, fortsatte hon gravallvarligt (OK, lite dåligt ordval, men ni fattar).  

   – Om du hade kommit fram lite tidigare kunde vi ha gått tillbaka till lägret, som du vet brukar jag inte gå runt med pastasallad i fickorna.

   – Det gör inget, jag kan hugga in på desserten direkt. Hon tittade på mig med en hungrig blick och då förstod jag. Jag hade ingen vidare lust att bli köttfärs, så kort sagt packa jag och drog så snabbt det gick. 

Tillbaka till buskaget, jippie. Flugor i munnen, lera i skorna och alla förbaskade törnbuskar gav mig stora rivmärken på benen. Kunde det bli värre?! Min ex bästis var precis bakom mig, och glöm inte att hon ville käka mig till middag! Mitt hår var förstört och tack vare min längd kommer jag snart få ögonen utpetade av alla grenar jag fick i ansiktet! Jag kom till sist fram till en liten glänta som inte låg  långt från en by, och antagligen den trevligaste platsen i hela skogen trotts den stank som ett öppet avlopp. Det starka månskenet stack i ögonen så att jag till och med fick skydda dom för att se vart jag gick (hade ingen vidare lust att trampa i mer djurskit än nödvändigt). Då hoppade Alice fram mitt framför näsan på mig och väste som en vampyr i någon gammal halloween film. Inte för att hon såg ut som en vampyr, mer som en zombie-varulv, eller… nu tappade jag tråden. Hur som helst så verkade som om det starka ljuset frätte sönder henne. Hon fyllde natten med ett sista djuriskt skrik innan hon försvann ut bland träden och lämnade efter sig ett spår av bränt gräs.

Här tar min berättelse slut. Du kanske undrar vad det var som var så läskigt med denna historien, men jag kan säga dig att det var mycket mer skrämmande att uppleva det i värkliga livet. Ta det som en varning, för vad jag vet kan Alice fortfarande vara där ute någonstans. Som du själv säkert har räknat ut vid detta laget kom jag därifrån, och självklart trodde ingen på min galna historia. Men jag hoppas att du tror, och att du förstår att det finns vissa saker här i världen som borde förbli dolda. 

.Ebbas skrivskola - Låtar

Förra terminen fick niorna i musikuppgift att skriva en egen låt, och det var mycket roligare än vad jag förväntade mig! En låttext är mycket likt en lång dikt, så bara man har något att skriva om så flyter det på. Men, självklart så är det en fördel om man kan spela ett ackord-instrument; det vill säga piano eller gitarr. För vad vore en låt utan lite musik?

Följande låt och video har jag gjort. Mycket nöje!

Notera att jag inte sjunger såhär hackigt i vanliga fall. Detta är på grund av att när låten spelades in så satt jag framför hela min klass, plus min musiklärare - som satt med bedömningsmatrisen i högsta hugg!

Ok, nu till själva textens uppbyggnad - för ni trodde väll ändå inte att det var så lätt som att bara sätta sig ner och köra igång? Nepp, precis som vanliga dikter så har låttexter särskilda delar:

Vers
En vers är själva upptrappningen till låtens poäng - som de första fem kapitlen i en bok. Och precis som en boks första kapitel så kan man bestämma själv om man vill att versen ska avslöja handlingen eller om den ska vara lite gåtfull.

Det brukar finnas minst två verser i en låt, men du kanske lyckas få det att funka med bara en...

Refräng
Det är nu som poängen uppenbaras. Detta är huvudkontentan i låten - enligt min mening - som avslöjar vad du vill ha sagt.

Det brukar även finnas mer än en refräng i en låt. Observera att refrängerna kommer efter verserna, men hur många verser du vill ha emellan bestämmer du själv. Dessutom så behöver verserna inte vara exakt likadana.

Brygga och stick
Om jag ska vara ärlig så har jag fortfarande inte förstått skillnaden mellan bryggor och stick - därav rubriken - men jag vet åtminstone vad de är till för (hoppas jag...). De fungerar nämligen som avstickare, ungefär som en tillbakablick eller parallellhandling i en novell. Var förklaringen litte luddig så får du tyvärr googla "brygga"/"stick".

Solo
Detta har inte så mycket med texten att göra utan här är det instrumenten som bestämmer. Oftast så brukar gitarristerna få ha det roligt eller så följer man upp melodin på något sätt. Solo är inte nödvändigt men det bidrar med en konstnärlig paus i låten.

För att summera; verser och refränger är ett måste, annars så är det bara att låta dit konstnärliga sinne att få utlopp.

En vanlig dag

9gag, Fejan och BDB,

nu får det --- vara nog med det.

Jag orkar inte mer

nä, nu loggar jag ut!

Vänta, en uppdatering...

Jag slutar om en minut.

Vem är ond?

En oskriven bok 
varje blad vit
varken historia, tanke eller känsla.
Jag skriver med bläck
om ont och gott
i svart och vitt, hur du är.
Att du väljer själv
säger jag högt
men i skuggan vilar en sanning;
berättelsen är min
varje ord har jag skrivit
...

Detta är utan tvekan den bästa dikten jag har skrivit i hela mitt liv, men trots det kan jag inte komma på ett bra slut! Är det någon där ute som kan komma på en bra sista mening till dikten?

Skrivutmaningen - Dikt

Som sagt så slipper ni inte undan mig på Skrivutmaningen; jag tänker också ta del av det roliga. 

Följande tre dikter är skrivna av mig och går alla under samma namn; Huvudvärk.

Trummor
Fyller tanken,
med ljudet
Blixtar
Bländar mig,
skymmer världen
Ensam
ser ingen annan,
ingen hjälp att få
Ropar
Ingen hör,
min röst är blek
som Tanken

Hat
Ursinne
Vansinne
Utmattning
Dag och natt
Vånda
Ärrar
Raseri
Kamp

Finns inget slut
Nej, vänta en liten stund
Ljuset är tillbaks

Tankar, idéer och/eller reflektioner kring mina verk?

Varför kan ingen se mig? - del 2

Fanny

Halva veckan hade gått i ett, Fanny visste knappt när den ena dagen började och den andra dagen slutade längre. Det enda hon visste var att all hennes vakna tid skulle präglas av den ena förnedringen efter den andra. När hon försökte tända en eld för någon dag sedan knuffades hon ner i kolresterna från kvällen innan, som tur var hade det svalnat men det var omöjligt att få bort fläckarna från kläderna. När de skulle paddla kanot fick hon hela tiden höra busvisslingar, vilket bara fick hennes ansikte att se ut som en tomat hela dagen. Hon önskade att hon kunde vara lite mer som den där tjejen Kim. Hon gick runt i sin rosa bikini och verkade helt oberörd av killarnas kommentarer. Kim vann dessutom kanot racet, med Fanny i samma kanot. Det är en enorm prestation, inte bara för att de tävlade mot killar, som var dubbelt så stora som de själva, utan för att Fanny inte hade suttit i en kanot i hela sitt liv, i alla fall inte utan att ramla i vattnet. Men segern glömdes snabbt bort och redan samma kväll var allt precis som det varit enda från början.

Det var helt tyst i stugan. Fanny satt i sin säng och tittade ut mot solnedgången. Då och då tittade hon ner på de andra tjejerna från sin överslaf. De var fyra stycken, de enda tjejerna på hela lägret. Det var Fanny, en kaxig tjejen Kim, Siri - en tjej från Värnamo som inte verkar ha varit på något annat än flickscouterna i hela sitt liv - och en tjej som luktar dillchips. Alla verkade vara 14 år, men Fanny visste inte. Ingen hade sagt någonting på hela kvällen, förutom Kim, som bara hade klagat på att det inte fanns någon mobiltäckning, vilket började gå Fanny på nerverna. Men dock, klagandet fortsatte, och Fanny sa inget. Hon satt tyst och inväntade slutet, precis som hon hade gjort alla de andra kvällarna.

Kim

-       Jag tänker inte sova i det där!

Det var en helt vanlig kväll för tjejerna. Som alla andra dagar har de blivit utsläpade till skogen för att göra någon onödig aktivitet som de skulle misslyckas att utföra jämfört med killarna. Den kvällen, den sista kvällen på lägret, skulle de kampa. Det hade precis lyckats sätta upp sitt tält, en halvtimme efter alla andra, och det såg inte bra ut. Inte på grund av uppsättningen, det visade sig nämligen att scouttjejen var otroligt duktig på att sätta upp tält men det tog tid att övertala henne att göra det. Det var tältet i sig själv, som såg ut att ha blivit uppäten av en björn och sedan utspottad igen. Men hon klandrar inte björnen i sådana fall, tältet var säkert inte så rent innan det blev ”uppätet” häller.

-       Men vi har inget val. Det är antingen det tältet eller inget alls.

Det var den där tjejen Fanny som sa det. Kim började bli riktigt irriterad på henne. Hon har gått efter de andras pipa hela tiden, aldrig sagt emot och aldrig klagat, inte ens på Kim själv. I början tyckte Kim det var skönt, äntligen en rumskompis som inte påpekar och kritiserar allt man gör. Det visade sig att hon inte kritiserade någon annan heller för den delen, och det drev Kim från vettet. Särskilt när de behandlade alla tjejerna som skit.

-       Varför går du inte och sticker huvudet i sanden som du alltid gör?

     

Fanny

Hon vaknade av att ett par händer ruskade hennes axlar så att hennes huvud skakade som en nickedocka.

-       Fanny! Fanny vakna! Alla är borta. De har försvunnit!

-       Vad? Vad sa du? Svarade Fanny, fortfarande lite yr i huvudet.

-       Killarnas tält är borta och ingen av dem är kvar!

Det förstod Fanny, trots den lätta hjärnskakning hon fått av sitt ovänliga uppvaknande. Hon for upp som skuten ur en kanon och skyndade sig ut ur tältet med tjejen som luktade dillchips hack i häl. Gläntan var tom. Den stora gräsplätten som hela lägret hade kampat på var helt öde. Det enda som visade att någon över huvud taget har varit där var den fortfarande rykande kolhögen i mitten av gläntan.

-       Vad fan! De har dumpat oss, utbrast Kim när Fanny började närma sig.

-       Vad ska vi göra nu då? Vi har ingen aning om vart vi ska, vi har ingen karta eller kompass, mat eller vatten, sa scouttjejen med panik i rösten. Fanny stirrade henne i ögonen och försökte att skicka ett tyst meddelande…

Du gör inte saken bättre. Snälla var bara tyst.

-       Vi kommer att dö! Vi har ingen aning om hur man överlever i skogen, vi är inga killar. Vi tjejer ska inte behöva veta sådant här, stammade tjejen bakom Fanny medan tårar började rinna nerför hennes kinder. Nu började Fanny bli riktigt irriterad.

-       Ja då finns det väl inte så mycket mer vi kan göra förutom att sitta här då.

-       Är du allvarlig Kim? Frågade Fanny, nu rosenrasande. Är ni seriösa? Vi kommer inte att dö! Ja, vi är inga killar och jo, vi vet inte hur man överlever i skogen, men vi är smarta. Vi kan lära oss vad vi behöver veta, vi kan hitta tillbaka till lägret utan killarnas hjälp. Det kan trots allt inte vara så långt borta. Vi tjejer kan göra allt som killar kan, och vi klarar till och med av att göra det i högklackat! Bara vi samarbetar så klarar vi det här.

Tjejerna utbytte förvånade blickar som snart ändrades till tvivel. Men efter ett tag började de alla le. Alla nickade gillande och kom närmare Fanny.

-       Nu ska de där svinen få käka upp att de lämnade oss, sa Kim och alla började skratta.

Kim

Kim var tvungen att erkänna att hon var imponerad av Fanny. Hon hade sett till att de kommit tillbaka till lägret i ett stycke, och snacka om att grabbarna blev förvånade när de såg oss gå igenom lägret. Deras hakor åkte genom golvet och ner till Kina. När hennes mamma sedan hämtade henne kramade hon alla tjejerna hejdå. Hon sa att hon skulle sakna dem jättemycket, och för en gång skull så menade hon vad hon sa, särskilt till Fanny. Hon kunde knappt tro det, men den där veckan hade det hänt något hon aldrig hade trott skulle hända, hon hade blivit kär i en tjej.

-       Har du haft det bra på lägret Kim? En bekant röst avbröt hennes tankar. Hon vände sig mot sin mamma och tittade på henne som om hon just sagt att bilen är en förklädd marsian.

-       Va?

-       Jag undrade om du hade haft det bra? Hon tittade på Kim med samma blick som vandligt, men den verkade lite mjukare. Hon verkade inte bedöma Kim som hon brukade göra, utan tittade henne rakt i ögonen som om hon faktiskt brydde sig om vad Kim skulle svara.

-       Jo, ja… j-jag har haft det bra. Själv då? Mammans annars stenkalla min verkade smälta och visade ett leende som fick Kim att ångra allt hon har kallat henne för de senaste åren.

-       Inget särskilt. Jag hade bara tänkt åka hem och fira min underbara dotters födelsedag. Jag har ett vagt minne av att jag lovat henne att vi skulle öppna hennes födelsedagspresenter tillsammans. Hon log ett sådant där du-trodde-väll-inte-att-jag-glömt-bort leende och Kim kunde inte låta bli att le tillbaka.

Fanny

12 år senare

Telefonen på bordet gav ifrån sig en munter melodi.

-       Robert, kan du vara snäll att ta det, jag är lite upptagen.

-       Självklart chefen, ett ögonblick bara.

Tystnad lade sig över rummet. De rytmiska ljudet från steg ute i korridoren var avslappnande och innan hon visste ordet av var hon redan igång med nästa månads affärsplan. Efter några minuter kom hennes assistent tillbaka.

-       Frun, det är din mor på telefon. Hon vill gärna prata med dig.

-       Tack Robert, koppla upp henne på min linje bara.

Fortfarande knappande på sin MacBooks tangentbord slog hon snabbt på högtalaren på den gamla telefonen bredvid och en kvinnas röst fyllde rummet.

-       Hej älsklingen, hur är det?

-       Det är bara bra mamma, och själv då?

-       Åh, det är som vanligt, sa hon med en glad röst men Fanny var säker att hon kunde höra en dold suck i slutet av meningen.

-       Hur är det med Tim?

-       Han mår bra. Han är bara lite nedstämd över att han inte fick det där jobbet.

-       Blev han nekad igen? Det var hans tredje jobbansökan den här månaden.

-       Nåja, det blir säkert bra, nu lät hon mindre övertygad. Hon och pappa hade stöttat Tim de senaste 12 åren, med pengar och bostad, och nu börjar pengarna sina. Fanny borde veta, för hon brukade sköta familjens bokföring efter att hon hade tagit studenten.

-        Men, du, jag ringde egentligen för att prata om dig. Jag fick din inbjudan nyss och…

-       Vad bra. Kan du komma på bröllopet?

-       Vi ska försöka, du vet hur din fars jobb är, han är ständigt upptagen. Men, jag var bara tvungen att fråga om du verkligen har tänkt igenom det här? Jag menar, är Kim verkligen den rätta för dig? Hon är så… så Kim och, hur ska jag säga det här? En tjej.

-       Mamma, vi har pratat om det här. Kim och jag har varit ihop i sex år, vi vet vad vi gör. Dessutom är det mitt val och inte ditt. Nu, om du ursäktar, så måste jag jobba. Jag har mycket kvar att göra inför lanseringen av den nya bilmodellen.

Hon avslutade samtalet utan att vänta på ett svar. De hade haft samma diskussioner enda sedan hon och Kim blivit ihop, och alla hade slutat i skrikanden och förolämpningar. Ibland brukade de inte tala med varandra på flera veckor efteråt, sedan gav någon av dem upp. Efter ett tag slutade Fanny att bry sig om det, veckor blev till månader och månader till år. Hon fick ett helt nytt liv, ett eget liv. Utanför det öppna fönstret värmde den lysande solen upp Stockholms gator. Skratten från små barn ljöd från parken intill där trädens gröna blad nätt och jämt skymde de drillande fåglarna. En svag sommarbris fyllde rummet tillsammans med alla de ljuva dofter som den bar med sig. Hon andades in så djupt hon kunde och höll kvar den rena luften i lungorna. Hon brukade alltid göra så när hon var liten, det gjorde henne lugn och framför allt glad. Av någon anledning kändes det bättre än det hade gjort förut. Trots allt kaos omkring henne, trots alla nedstämmande kommentarer hon hörde folk fälla om henne, var hon lyckligare än vad hon någonsin varit.