Varför kan ingen se mig? - del 2

Fanny

Halva veckan hade gått i ett, Fanny visste knappt när den ena dagen började och den andra dagen slutade längre. Det enda hon visste var att all hennes vakna tid skulle präglas av den ena förnedringen efter den andra. När hon försökte tända en eld för någon dag sedan knuffades hon ner i kolresterna från kvällen innan, som tur var hade det svalnat men det var omöjligt att få bort fläckarna från kläderna. När de skulle paddla kanot fick hon hela tiden höra busvisslingar, vilket bara fick hennes ansikte att se ut som en tomat hela dagen. Hon önskade att hon kunde vara lite mer som den där tjejen Kim. Hon gick runt i sin rosa bikini och verkade helt oberörd av killarnas kommentarer. Kim vann dessutom kanot racet, med Fanny i samma kanot. Det är en enorm prestation, inte bara för att de tävlade mot killar, som var dubbelt så stora som de själva, utan för att Fanny inte hade suttit i en kanot i hela sitt liv, i alla fall inte utan att ramla i vattnet. Men segern glömdes snabbt bort och redan samma kväll var allt precis som det varit enda från början.

Det var helt tyst i stugan. Fanny satt i sin säng och tittade ut mot solnedgången. Då och då tittade hon ner på de andra tjejerna från sin överslaf. De var fyra stycken, de enda tjejerna på hela lägret. Det var Fanny, en kaxig tjejen Kim, Siri - en tjej från Värnamo som inte verkar ha varit på något annat än flickscouterna i hela sitt liv - och en tjej som luktar dillchips. Alla verkade vara 14 år, men Fanny visste inte. Ingen hade sagt någonting på hela kvällen, förutom Kim, som bara hade klagat på att det inte fanns någon mobiltäckning, vilket började gå Fanny på nerverna. Men dock, klagandet fortsatte, och Fanny sa inget. Hon satt tyst och inväntade slutet, precis som hon hade gjort alla de andra kvällarna.

Kim

-       Jag tänker inte sova i det där!

Det var en helt vanlig kväll för tjejerna. Som alla andra dagar har de blivit utsläpade till skogen för att göra någon onödig aktivitet som de skulle misslyckas att utföra jämfört med killarna. Den kvällen, den sista kvällen på lägret, skulle de kampa. Det hade precis lyckats sätta upp sitt tält, en halvtimme efter alla andra, och det såg inte bra ut. Inte på grund av uppsättningen, det visade sig nämligen att scouttjejen var otroligt duktig på att sätta upp tält men det tog tid att övertala henne att göra det. Det var tältet i sig själv, som såg ut att ha blivit uppäten av en björn och sedan utspottad igen. Men hon klandrar inte björnen i sådana fall, tältet var säkert inte så rent innan det blev ”uppätet” häller.

-       Men vi har inget val. Det är antingen det tältet eller inget alls.

Det var den där tjejen Fanny som sa det. Kim började bli riktigt irriterad på henne. Hon har gått efter de andras pipa hela tiden, aldrig sagt emot och aldrig klagat, inte ens på Kim själv. I början tyckte Kim det var skönt, äntligen en rumskompis som inte påpekar och kritiserar allt man gör. Det visade sig att hon inte kritiserade någon annan heller för den delen, och det drev Kim från vettet. Särskilt när de behandlade alla tjejerna som skit.

-       Varför går du inte och sticker huvudet i sanden som du alltid gör?

     

Fanny

Hon vaknade av att ett par händer ruskade hennes axlar så att hennes huvud skakade som en nickedocka.

-       Fanny! Fanny vakna! Alla är borta. De har försvunnit!

-       Vad? Vad sa du? Svarade Fanny, fortfarande lite yr i huvudet.

-       Killarnas tält är borta och ingen av dem är kvar!

Det förstod Fanny, trots den lätta hjärnskakning hon fått av sitt ovänliga uppvaknande. Hon for upp som skuten ur en kanon och skyndade sig ut ur tältet med tjejen som luktade dillchips hack i häl. Gläntan var tom. Den stora gräsplätten som hela lägret hade kampat på var helt öde. Det enda som visade att någon över huvud taget har varit där var den fortfarande rykande kolhögen i mitten av gläntan.

-       Vad fan! De har dumpat oss, utbrast Kim när Fanny började närma sig.

-       Vad ska vi göra nu då? Vi har ingen aning om vart vi ska, vi har ingen karta eller kompass, mat eller vatten, sa scouttjejen med panik i rösten. Fanny stirrade henne i ögonen och försökte att skicka ett tyst meddelande…

Du gör inte saken bättre. Snälla var bara tyst.

-       Vi kommer att dö! Vi har ingen aning om hur man överlever i skogen, vi är inga killar. Vi tjejer ska inte behöva veta sådant här, stammade tjejen bakom Fanny medan tårar började rinna nerför hennes kinder. Nu började Fanny bli riktigt irriterad.

-       Ja då finns det väl inte så mycket mer vi kan göra förutom att sitta här då.

-       Är du allvarlig Kim? Frågade Fanny, nu rosenrasande. Är ni seriösa? Vi kommer inte att dö! Ja, vi är inga killar och jo, vi vet inte hur man överlever i skogen, men vi är smarta. Vi kan lära oss vad vi behöver veta, vi kan hitta tillbaka till lägret utan killarnas hjälp. Det kan trots allt inte vara så långt borta. Vi tjejer kan göra allt som killar kan, och vi klarar till och med av att göra det i högklackat! Bara vi samarbetar så klarar vi det här.

Tjejerna utbytte förvånade blickar som snart ändrades till tvivel. Men efter ett tag började de alla le. Alla nickade gillande och kom närmare Fanny.

-       Nu ska de där svinen få käka upp att de lämnade oss, sa Kim och alla började skratta.

Kim

Kim var tvungen att erkänna att hon var imponerad av Fanny. Hon hade sett till att de kommit tillbaka till lägret i ett stycke, och snacka om att grabbarna blev förvånade när de såg oss gå igenom lägret. Deras hakor åkte genom golvet och ner till Kina. När hennes mamma sedan hämtade henne kramade hon alla tjejerna hejdå. Hon sa att hon skulle sakna dem jättemycket, och för en gång skull så menade hon vad hon sa, särskilt till Fanny. Hon kunde knappt tro det, men den där veckan hade det hänt något hon aldrig hade trott skulle hända, hon hade blivit kär i en tjej.

-       Har du haft det bra på lägret Kim? En bekant röst avbröt hennes tankar. Hon vände sig mot sin mamma och tittade på henne som om hon just sagt att bilen är en förklädd marsian.

-       Va?

-       Jag undrade om du hade haft det bra? Hon tittade på Kim med samma blick som vandligt, men den verkade lite mjukare. Hon verkade inte bedöma Kim som hon brukade göra, utan tittade henne rakt i ögonen som om hon faktiskt brydde sig om vad Kim skulle svara.

-       Jo, ja… j-jag har haft det bra. Själv då? Mammans annars stenkalla min verkade smälta och visade ett leende som fick Kim att ångra allt hon har kallat henne för de senaste åren.

-       Inget särskilt. Jag hade bara tänkt åka hem och fira min underbara dotters födelsedag. Jag har ett vagt minne av att jag lovat henne att vi skulle öppna hennes födelsedagspresenter tillsammans. Hon log ett sådant där du-trodde-väll-inte-att-jag-glömt-bort leende och Kim kunde inte låta bli att le tillbaka.

Fanny

12 år senare

Telefonen på bordet gav ifrån sig en munter melodi.

-       Robert, kan du vara snäll att ta det, jag är lite upptagen.

-       Självklart chefen, ett ögonblick bara.

Tystnad lade sig över rummet. De rytmiska ljudet från steg ute i korridoren var avslappnande och innan hon visste ordet av var hon redan igång med nästa månads affärsplan. Efter några minuter kom hennes assistent tillbaka.

-       Frun, det är din mor på telefon. Hon vill gärna prata med dig.

-       Tack Robert, koppla upp henne på min linje bara.

Fortfarande knappande på sin MacBooks tangentbord slog hon snabbt på högtalaren på den gamla telefonen bredvid och en kvinnas röst fyllde rummet.

-       Hej älsklingen, hur är det?

-       Det är bara bra mamma, och själv då?

-       Åh, det är som vanligt, sa hon med en glad röst men Fanny var säker att hon kunde höra en dold suck i slutet av meningen.

-       Hur är det med Tim?

-       Han mår bra. Han är bara lite nedstämd över att han inte fick det där jobbet.

-       Blev han nekad igen? Det var hans tredje jobbansökan den här månaden.

-       Nåja, det blir säkert bra, nu lät hon mindre övertygad. Hon och pappa hade stöttat Tim de senaste 12 åren, med pengar och bostad, och nu börjar pengarna sina. Fanny borde veta, för hon brukade sköta familjens bokföring efter att hon hade tagit studenten.

-        Men, du, jag ringde egentligen för att prata om dig. Jag fick din inbjudan nyss och…

-       Vad bra. Kan du komma på bröllopet?

-       Vi ska försöka, du vet hur din fars jobb är, han är ständigt upptagen. Men, jag var bara tvungen att fråga om du verkligen har tänkt igenom det här? Jag menar, är Kim verkligen den rätta för dig? Hon är så… så Kim och, hur ska jag säga det här? En tjej.

-       Mamma, vi har pratat om det här. Kim och jag har varit ihop i sex år, vi vet vad vi gör. Dessutom är det mitt val och inte ditt. Nu, om du ursäktar, så måste jag jobba. Jag har mycket kvar att göra inför lanseringen av den nya bilmodellen.

Hon avslutade samtalet utan att vänta på ett svar. De hade haft samma diskussioner enda sedan hon och Kim blivit ihop, och alla hade slutat i skrikanden och förolämpningar. Ibland brukade de inte tala med varandra på flera veckor efteråt, sedan gav någon av dem upp. Efter ett tag slutade Fanny att bry sig om det, veckor blev till månader och månader till år. Hon fick ett helt nytt liv, ett eget liv. Utanför det öppna fönstret värmde den lysande solen upp Stockholms gator. Skratten från små barn ljöd från parken intill där trädens gröna blad nätt och jämt skymde de drillande fåglarna. En svag sommarbris fyllde rummet tillsammans med alla de ljuva dofter som den bar med sig. Hon andades in så djupt hon kunde och höll kvar den rena luften i lungorna. Hon brukade alltid göra så när hon var liten, det gjorde henne lugn och framför allt glad. Av någon anledning kändes det bättre än det hade gjort förut. Trots allt kaos omkring henne, trots alla nedstämmande kommentarer hon hörde folk fälla om henne, var hon lyckligare än vad hon någonsin varit.