Varför kan ingen se mig? - del 1

Följande är första delen av en novell som jag har skrivit.

Fanny

Det luktade unket, nästan lika illa som Tims strumpor. Väggarna hade en vitmålad träpanel där färgen flagnat så att väggarna mestadels var bruna, precis som den lilla stugans utsida. Den enda skillnaden var att insidan var nedklottrad till minsta spik, och det var inte några trevliga saker det stod där heller. Hennes bror Tim skulle verkligen stormtrivas här och som hans lillasyster var Fanny van vid saker som skulle kunna klassas som värre. Stugan hade bara ett litet fönster, immigt av smuts och damm. Otroligt nog hade några få solstrålar lyckats ta sig igenom och lyst upp de två rostiga våningssängarna som såg ut som om de varit där sedan andra världskriget. Fanny suckade djupt. Hon hade alltid önskat sig att få vara en av grabbarna och inte bara en nickedocka med bröst, men när hon anmälde sig till detta hade hon inte anat att hela lägret skulle vara fullt av killar. Hon hade inte sett en annan tjej på vägen till stugan, och även om hon inte ville erkänna det så gjorde tanken på att vara enda tjejen att hennes händer började svettas och att hjärtat nästan hoppade upp i halsen.

Hon satt vid sminkbordet och stirrade på sin spegelbild. Hela livet hade hennes mamma sagt att hon var den vackraste flickan i världen, att Fanny var den perfekta dottern. Hennes mamma hade betalat för hårförlängningar, utan att fråga Fanny om det först, och tagit med henne på shoppingturer minst en gång i veckan då hon köpte dyra kläder och smink i mängder. Allt detta för att ”vårda Fannys ärvda skönhet”, men hur mycket Fanny än ansträngde sig verkade det inte bli nog. Oavsett hur tidigt hon gick upp på morgnarna för att plåga sig själv med saker som sminkning och val av kläder så kunde Fanny inte se vad hennes mamma tydligen såg, allt hon hittade i spegeln var en helt vanlig tjej. Det nu långa, röda håret som ramade in ett gräddvitt ansikte med knappt märkbara fräknar på näsan. Så kallade midnattsblå ögon med ett par ögonbryn ovanför, självklart vaxade intill ”perfektion”, och en liten finne på hakan. Hon såg helt normal ut, men ibland önskade hon att hon kunde vara någon annan. En som vågar säga vad den tycker, klä sig som den vill, bete sig hur den vill. Tyvärr så var hon lilla perfekta Fanny som syntes men inte hördes. Hon hade A i alla ämnen och gick på balett två gånger i veckan. Hon hade aldrig gjort något för att göra sina föräldrar missnöjda, aldrig. Men den morgonen när hon satt och tittade sig i spegeln som alla andra, vanliga dagar bestämde hon sig. Hon skulle bli någon annan.

Nu i efterhand insåg hon att det var lättare sagt än gjort. Visst, hon hade lyckats kopiera Tims ansökan till friluftslägret, med mammas underskrift på. Bytt ut Tims namn mot sitt eget och lurat i sin mamma att hon skulle på cheerleading läger samma vecka som lägret var. Hon hade också haft turen att Tim fick influensan dagen innan han skulle åka. Fanny kunde fortfarande höra sin pappas arga röst:

-       Vad menar du med ”kan inte åka”? Är du inte tuff nog för att stå emot en liten förkylning?

-       Men för fan, pappa! Jag har ju influensan!

-       Det kan inte vara så farligt Tim. Dessutom har vi betalat dyra pengar för det här lägret och du ska gå!

-       Fan heller! Jag tänker inte röra mig ur fläcken!

Efter det upptäckte de att jag stod utanför dörren till Tims rum och sa åt mig att gå.

Trots allt hon hade gjort för att komma hit kände hon sig fortfarande som en fegis, ingenting hade förändrats. Hon var fortfarande samma Fanny hon var för två timmar sedan, när hon steg på tåget till Eskilstuna. Hon suckade en gång till och gick till badrummet för att tvätta av sminket. Dörren knakade ljudligt när den öppnades och med ett brak gick den av från gångjärnen och föll till golvet med en duns.

Det här stället blir bara bättre och bättre.

Badrummet var lika smutsigt som resten av stugan, det märktes tydligt att ingen tjej hade bott här innan henne. Golvet var täckt av gamla avklippta tånaglar, damm och…

Är det där en kissfläck? Usch! Antingen får killarna här sämre uppfostran än vi Stockholmsbor, eller så gav de mig den sämsta stugan med flit.

Å kolla, de har till och med lämnat en gummiödla i handfatet, vad barnsligt.

Hon vände sig om för att hämta sin handduk som fanns i väskan när hon hörde ett klickande ljud, som blev högre för var sekund. Fanny tittade snabbt upp och såg samma ödla, som tydligen var livs levande, rakt framför näsan. Hon stelnade till, munnen blev torr och adrenalinet började pumpa i hennes ådror. Hon drog ett djupt andetag och…

Kim

-       Är du redo att ha roligt på lovet Kim? sa hennes mamma med den nasala rösten hon brukar ha när hon börjar lugna ner sig från ett gräl.

-       Ja, men jag är ju tvungen att vara på den här tristessen du kallar ett läger.

-       Var nu inte så barnslig. Det här lägret kommer att göra dig gott. Du kommer lära dig att ta hand om dig själv, samtidigt som du får vett nog att uppskatta din gamla mamma.

Kim gör si, Kim gör så. Aaargh, jag blir galen!

Sådär har det varit ända sedan Kim föddes. Hennes mamma blir aldrig nöjd. Kim är alltid en besvikelse i hennes ögon.

Men jag antar att det blir så när man har oturen att få världens största feminist till mamma.

Kims pappa hade dragit med svansen mellan benen så fort hennes mamma blev gravid med henne. Han gav inte föräldrapengar, eller någon hjälp för den delen, till hennes mamma när Kim var född, och utan jobb hamnade de tills slut på härbärge, där Kim levde de första fem åren av sitt liv. För Kim gjorde det inte så mycket, hon kom knappt ihåg hälften av det. Men enligt alla andra har hennes mamma aldrig varit sig lik efter det. Hennes mamma är en typisk feminist. Hon bär varken bh eller högklackade skor och hennes korpsvarta hår är kortklippt upp till öronen. Hon klär sig bara i svarta, säckiga kläder, vilket är synd för hon har en figur som andra kvinnor i 45 års ålder skulle dö för, och på helgerna står hon utanför olika fabriker eller rådhus med plakat som säger ”Stoppa orättvisan! Kvinnan är lika mycket värd!”. Kim själv är raka motsatsen till sin mamma. Hon har samma slanka figur och korpsvarta hår, men hennes räcker henne nästan ända till midjan. Hon klär sig alltid i åtsittande jeans och en färgglad tröja, höga klackar är enligt henne ett måste och hon kan inte gå utanför dörren utan att ha sminkat sig. Hon antar att det är därför hennes mamma har skickat henne hit, för att Kim ska bli mer som hon, men Kim tänker inte låta det hända.

-       Jag kommer och hämtar dig på måndag.

Kim steg snabbt ut ur bilen och slog igen dörren så hårt hon kunde. Hon fortsatte sedan uppför stigen till lägret utan att bry sig om att titta tillbaka, hon kunde redan höra brummet från mammans gamla Volvo försvinna längre och längre bort. En liten tår hann ta sig förbi Kims försvar och började rinna ner för hennes kind. Hon torkade snabbt bort den och fortsatte framåt.

Klockans sekundvisare verkade bara gå långsammare och långsammare. Kim satt vid matbordet och väntade på att hennes mamma skulle komma hem.

En sekund, två sekunder…

Hon hade väntat en hel timme. Hon hade stått och tittat på klockan så länge att varje minut började kännas som en evighet, då hon hörde hur någon låste upp dörren och steg in i hallen.

-       Mamma! Ropade Kim och sprang in i hallen där hennes mamma, trött och sliten, stod och hängde av sig sin kappa.

-       Hej Kim. Grattis på födelsedagen, sa hon samtidigt som hon lunkade fram till Kim och gav henne en snabb kram.

-       Sju år, du börjar bli en stor liten dam du.

-       Har du några presenter? Frågade Kim entusiastiskt medan hon hoppade upp och ner på stället.

-       Det är klart jag har det, här har du.

Det var ett litet paket, ungefär lika stort som Kims hand. Det var inslaget i brunt papper och man kunde inte se en skymt av någon rosett eller ett rosa band.

-       Kan vi öppna den tillsammans?

-       Jag orkar inte Kim, jag har jobbat hårt hela dagen. Jag ska gå och lägga mig. Men nästa år så, jag lovar.

Men Kim trodde henne inte. Hennes mamma hade sagt så varje år men det hade aldrig hänt. Kim gick till sitt rum och satt sig på sängen. Det knakade från den rostiga fjädringen och ljudet ekade i det lilla rummet. Hon tittade ned på paketet, pillade lite på tejp biten som höll ihop pappret men stuvade sedan in det under sängen utan att öppna det. Där har den väntat, tillsammans med gamla och nya paket, på att få bli öppnad ända sedan dess. 

Det så kallade lägret skulle Kim själv beskriva som en lyxig ungdomsanstalt mitt ute i ingenstans. Den var placerad högt uppe på en kulle, mitt bland tallar och brännässlor. Huvudbyggnaden var byggt som en herrgård, förutom den lilla haken att allt var slitet och nedklottrat. Resten av stugorna var byggda vid sidan om huvudbyggnaden så att de bildade en u-form. Mitt i allt ihop fanns en stor vedtrave, som man antagligen tänker tända fyr på senare.

Inget säger ”välkommen till oss” så som brända marshmallows och hälsoskadlig rök.

Vad hon kunde se fanns det inga utedass, vilket innebar att antingen finns bajsstanken i stugorna eller så var hon tvungen att pinka i ett hål bakom en buske. Inget av det var särskilt tilltalande.

-       Aaaaaaaah!

Huvudet ringde och dunkade som om någon hade slagit på en gonggong bara någon meter ifrån henne.

Är det ens fysiskt möjligt att skrika så högt?

En tjej i Kims egen ålder sprang ut från en av stugorna längst bort i lägret, den mest slitna av stugorna vad hon kunde urskilja, fortfarande skrikande för full hals. Hon sprang igenom buskar och snår utan att bry sig om rivmärkena hon fick på både kläder och ben. Ingen verkade veta varför hon gjorde det, alla bra stirrade på henne medan hon hoppade huvudstup ner i den närliggande sjön, med en lite ödla hängandes på ryggen. Det dröjde inte länge förrän hon kom tillbaka upp ur vattnet, våt från topp till tå, med maskara rinnande ned för kinderna. Kim kunde inte låt bli att börja fnissa, hon såg så rolig ut. Alla började skratta, och skrattet blev bara högre desto fler som kom för att se vad som hade hänt . Flickans kinder blev rödare ju längre tiden gick. Hennes ögon tårades och det tog inte lång tid förrän hon började hickgråta som vissa tjejer gör.

-       Hon får skylla sig själv som kom hit till lägret. Att vara en kvinna i en mansvärld är svårare än vad man tror, det har jag fått lära mig den hårda vägen.

-       Men jag kanske ska hjälpa henne.

Nej, jag har det illa nog som det är, att hjälpa en utböling förvärrar bar allt. Hon får klara sig själv.

Vad tycker ni om den såhär långt?