Heroes of Olympus - The lost hero

Äventyret fortsätter med ett nytt hot som lurar i skuggorna. 

Av Rick Riordan, Penguin UK

3 dagar, 6 timmar och 54 minuter. Om Percy inte dyker upp snart så kommer jag döda honom!
"Annabeth, Hedge skickade precis ett meddelande. Han har de två väntade och en extra. Tror du ett det kan vara...?"
"Det finns bara ett sätt att få reda på det."
Vinden ven i hennes öron när de flög bakom pegaserna, nästan som om den skrek år henne att åka tillbaka.
"Kan inte denna saken gå snabbare, Butch?" Fnös hon irriterat till sin storvuxne reskamrat.
"Ledsen, men vagnen klarar inte en högre fart, och pegaserna är på bristningsgränsen."
Hon lät ett frustrerat tjut undfly hennes annars stenhårda fasad, men det dränktes i det genomträngande ljudet av åska i fjärran.
Snälla låt han vara okej. Han får inte vara skadad. Gudar, säg att Percy inte är skadad!
Vid horisonten skymtades nu en sönderfallen bro med tre omtumlade tonåringar på. Deras ben darrade som om de just varit med i ett maratonlopp och en av dem såg ut att behöva spy. Deras blickar var vända mot ett oroväckande svart moln som rörde sig bort onaturligt fort. Den tredje vände sig mot de nyanlända just som de var påväg att landa, med sitt gyllene svärd redo i hopp att försvara sig mot främlingarna. Annabeth slängde sig ur vagnen innan den ens nuddat marken och rusar mot ungdomarna.
"Var är Percy?!"

Än en gång så lyckas Riordan förvåna mig. Boken är skriven nästan exakt likadant som sina föregångare i "Percy Jackson"-serien - både i skrift och kronologi - men det till trots kunde jag inte sluta läsa. De nya karaktärerna är lika klockrena som den förra seriens, med nya åsikter, tankar och mål. Att man får träffa de gamla karaktärerna och se hur de utvecklats är ännu en positiv faktor. Däremot så kan jag tycka att många ledtrådar som kan kopplas till slutledningen i avslutningen är för uppenbara, och jag blev därför - till min besvikelse - inte så överraskad vid slutet. Som Percy Jackson-fan blev jag också obotligt frustrerad över att man inte stötte på Percy en enda gång i boken! Detta kompenseras senare i uppföljaren, vilket jag tyvärr inte visste när jag läste boken. 
   Som sagt, en väldigt bra bok - i samma bana som Riordans tidigare verk. 

Antal sidor: 554    Betyg: VAR ÄR PERCY?!!!

Sagan om Mallorea - Belgarions son

Trodde du det var över? HA, fel...

Av David Eddings, Wahlströms Fantasy

... för berättelsen om Garion fortsätter. (P.S. Spoilervarning!)

Allt verkade perfekt. Torak är död, Aldurs sten är i säkert förvar och Garion har överlevt ett år, inte bara med Ce'Nedra som hustru, utan dessutom som kung. Polgara har slagit sig ner i Aldurs dal tillsammans med sin nya make Durnik, och Belgarath bedriver sin tid med att göra livet surt för det nygifta paret. Den mystiske pojken Ärende spenderar nu tiden som Polgaras skyddsling och lever ett lyckligt liv i dalen, bortsett från den dagen då han åkte kälke rakt ner i en iskall flod. Men friden nådde sitt slut när Garions son; Geran, blev kidnappad. En ny profetia uppenbaras, och ljusets son tvingas än en gång ut på en farofylld resa för att bekämpa mörkret. Men vem är det nya hotet?

Ni som har läst den första serien har säkert märkt att Garion och Ce'Nedra gnabbas ganska ofta. Personligen tycker jag att dessa argument är något av det mest underhållande genom hela historien, och Belgarions son gör en inte besviken på den punkten. Belgarath är inte heller så dålig; gubben vet verkligen hur man är sarkastisk. När det gäller själva utformningen av texten är jag allt annat än nöjd. Boken var inte alls lika fängslande som dess föregångare och historien var seg. Men, trots det, så vill jag ändå rekommendera boken till de som har läst den första serien. Sagan om Mallorea belyser Sagan om Belgarion ur en helt ny vinkel, vilken jag inte ångrar att jag har läst det minsta. 

Antal sidor: 421    Betyg: Ska läsas av principsjäl

De utvalda - Tankeläsaren

En förklädd prins med en mörk hemlighet, en ondskefull kung och en särling med dödandets gåva...

Av Kristin Cashore, Månpocket

Kära vän,

jag vet inte om du önskar läsa detta brev, framför allt sedan det jag ska skriva inte är särskilt uppmuntrande. Men alltefter den senaste veckan har fortlöpt nödgas jag någon att dela min oro med.

Gårdagens uppdrag fortlöpte som planerat; vi befriade prinsen av Lienid utan att någon omkom - och för en särling med dödandets gåva, som jag själv, är det en stor bedrift. Dessvärre så var den gamle mannen utmärglad av bravaderna och kunde inte ge oss någon information gällande förövaren som kan vara till nytta för Rådet. Han eskorteras nu till min farbrors slott, självklart utan dennes vetskap, för att återställa hälsan.

Men det var en man - antagligen en särling med stridens gåva - som kämpade ovanligt skickligt. Det grämer mig att säga att han, för en sekund, hade övertaget i vår kamp. Men dock, så lät han mig gå, bara sådär! Jag vet inte om jag kan lita på honom, men jag måste. För nu vet han vem jag är, trots allt så är lady Katsa den enda kvinnan i alla de fem kungadömena som kan slå ut en hel vaktstyrka utan att bli upptäckt. Och om min farbror, kung Randa, får reda på att jag har trotsat hans order så vet jag inte vad som kan hända.

Unik och tankeväckande berättelse i ett använt och slitet format. 
   Tanken att det finns en ny "ras" vid namn särlingar som har unika krafter är genial, och jag älskar detaljen att varje särling har olikfärgade ögon. Men varför hela köret med fem medeltida kungadömen där kungarna är ännu dummare än den andra? Är det bara jag eller har vi hört det konceptet förut. Frågar du mig så börjar det bli lite uttjatat. 
   Annars så var berättelsen bra skriven med ett gott flyt - det vill säga att man aldrig tappade bort den röda råden. Däremot så var historien så pass utdragen att den röda tråden antagligen har en mer rosa nyans. 
   Så sammanfattningsvis så kan man säga att det är en bra medelmåtta; inte dålig men inte heller den bästa. 

Antal sidor: 479     Betyg: Bra medelmåtta

Sagan om Belgarion - Stenens väktare

Det skal komma en dag då det som var menat att ske och det som aldrig var menat att ske skal mötas, och i detta möte skal universums öde danas. 

Av David Eddings, Wahlströms.

På Faldors gård i södra Sendarien är livet fridfullt. Varma somrar och kalla vintrar smälter samman till en glädjefylld och lärdomsfull barndom för den unge Garion. Men strax innan hans femtonde födelsedag tvingas han lämna det bakom sig då han tas ut på en farofylld färd som kan avgöra världens öde. Men vad har hans tant Pol och den knarriga gamla sagoberättaren Onkel Varg med det hela att göra? Och varför känns det som om de undanhåller något från honom?

För en gångs skull så var det faktiskt ganska svårt att skriva en sammanfattning - vilket säkert märks. David Eddings skriver på ett mer moget och avancerat sätt än vad jag är van vid, men det är det som jag älskar med hans böcker. även om jag läser om böckerna så hittar jag alltid någonting som förvånar mig; något som jag missat förra gången. Antingen något i handlingen eller bara en fin detalj i texten. 
   Historien är allvarlig och mystisk, men det finns massor med humor skriven mellan raderna. Jag kan varmt rekommendera den till mer mogna läsare som inte har något emot en  komplicerad handling som kräver att man har mycket i skallen på en gång.

Antal sidor: 266     Betyg: Fantasy-nördighet på vuxennivå.

Utvandrarna (del 2 av bokanalysen)

I den sista delen besvaras frågorna "var", "när" och "varför" - det vill säga var historien utspelar sig; när historien utspelas och varför författaren skrivit boken. Samt att ni får veta vad jag tyckte om boken.

Var?

Ljuder socken

Ljuder socken var en någorlunda stor bygd i Småland. Många som bodde där var bönder, som levde på antingen boskapsskötsel eller åkerbruk, vilket gjorde att större delen av socknens skogar blev nedhuggna för att göra plats åt betesmarker och åkerjord:

”För hundra år sedan stod det ännu täta furuskogar kvar, och lövskog och lövängar utbredde sig över vidlyftiga områden, som nu är hagmark.” s. 7

Man märker att det utspelas i en annan plats i och med att namnet på socknen nämns ett flertal gånger i boken, och att det också skrivs att det händer i Småland, i början av boken. Omgivningarna beskrivs också utförligt, och man märker att samhället som nämns i Utvandrarna inte kan förknippas med den by jag bor i, eller någon av de närliggande städerna här i Skåne. Alla yttre dialoger i boken är också skrivna på gammal småländska, vilket gör att det märks ganska tydligt att boken inte utspelar sig där jag bor. 

Briggen Charlotta

På briggen Charlotta, ett gamalt lastfartyg som under de senaste åren har används som utvandrarfartyg, tillbringade bokkaraktärerna all sin tid på överfarten till Amerika:

”Det var briggen Charlottas sjunde resa som utvandrarfartyg.” s. 243

Skeppet var 40 steg lång och 8 steg bred, vilket inte var mycket större än en bondestuga som var lite större än det vanliga. Ett steg motsvarar cirka en meter, mer eller mindre. Eftersom det var Robert som mätte upp längderna tror jag att det var rätt nära metern, eftersom Robert är en yngling, och därför har vuxit klart på längden någorlunda, en ”normallång” vuxen människas steg brukar oftast vara så långa. Briggen hade ett gaffelsegel, ett trapetsliknande segel som var/ och är än idag utnämnande för briggar. Charlottas galjonsfigur var en träörn som prydde fören:

”Stolt reser sig galjonsbildens fågelnacke: Örnen ser ut över vattenvidderna som om han spanade efter märkena från dem som har seglat före” s. 311

Vilket jag tror symboliserar skeppets styrka och elegans. Vilket jag tycker är två adjektiv som beskriver henne (skeppet) väldigt bra.

Tillvaron på skeppet var allt annat än bra. Väldigt många människor var ombord på det lilla skeppet, vilket gjorde att det blev väldigt trångt när man försökte utföra sina sysslor, så som att städa och laga mat:

”Men det var trångt där uppe också, det var lika trångt i den där kabyssen som i kyrkbänkarna på julottan; Käringarna både satt och stod på varandra.” s. 275

Bristen på utrymme och ansvarsområden, nu när alla bönder, pigor och drängar inte har någon gård att ta hand om, gjorde att de flesta av resenärerna ofta satt sysslolösa, vilket på långt håll påverkar hälsan på ett negativt sätt:

”Under sysslolöshetens timmar satt utvandrarna liksom hjälplösa och stirrade ut över havet.” s. 387

Självklart gick folk och klagade hos kaptenen och sjömännen om detta, men svaret de fick var:

”Det brukar glesna på mellandäck när vi har kommit ett stycke ut på sjön.” s. 360

Det vill säga att många utvandrare inte överlever en resa över Atlanten.

När många människor är tillsammans i ett trångt utrymme en liten stund, brukar det bli rätt så kvavt. Tänk dig att det är så var enda dag, plus doften av spyor från sjösjuka passagerare, otvättade kläder och otvättade människor! Efter ett tag så började det lukta en del på mellandäck, där alla emigranter hade sina sovplatser:

”Varje gång Karl Oskar kom uppifrån den friska luften på däck grinade han illa, när han andades in här nere:

-       Här behövs en klämma för näsan! För den illaka lukten.” s. 275

Sovplatserna var uppdelade med upphängda skynken som avgränsade rummet för familjer, rummet för ogifta kvinnor och rummet för ogifta män. Här låg man om nätterna hopträngd med totala främlingar, tjuvar som hederliga människor, och deras bagage. Även de renligaste av passagerarna bar smuts, då den dagliga vattenransonen knappt räckte till att användas vid tillagning, av de hårda ärter man hade till mat, och till att dricka. Vissa försökte att tvätta sina kläder i det salta havsvattnet. Tyvärr gav det inget bra resultat, när saltet fastnade i klädernas tyg efter torkningen, och dessutom ville inte deras tvättsåpa fungera när de använde havsvattnet. Det var så illa ställt att man tillslut fann löss i nästan alla klädesplagg och hårbottnar som fanns på båten. Men den ohyran hade säkert spridits från bara en person. Då sa kaptenen någonting som jag tycker är väldigt passande:

”Hur kunde det nu vara ställt hemma i gamla Sverige, när till och med lössen hade börjat utvandra till Nordamerika?” s. 324  

Man märker att det händer i en annan del av världen av nästan samma anledningar som nämnts tidigare. De enda skillnaderna var att man beskrev havet och Nordamerikas strand än Ljuder socken, dessutom sa man att man seglade ute på havet nästan var enda sida i boken efter att huvudpersonerna stigit på skeppet.  

När?

Om man bortser från att Vilhelm Moberg har varit noggrann med att berätta vilket årtal bokens händelser utspelas i, till exempel:

”Men en natt på hösten 1848 inträffade en sällsam händelse i Kärragärde.” s. 87

så märker man det genom följande:

Människorna i boken levde som man gjorde på 1800-talet. Majoriteten av befolkningen var bondefolk. Trots att den industriella revolutionen, som den senare kom att kallas, hade pågått en del år hade övergången till industrialismen inte inträffat i Sverige ännu. Det innebar att man fortfarande var beroende av skördarnas välfärd för att kunna överleva:

”… än de fleste av Englands fabriksarbetare och de fleste bönder i Europa.” s. 69

”Charlotta möter, nu dagligen andra fartyg på sin väg, seglare och järnångfartyg…” s. 435

Religionen var också väldigt viktig för människorna i boken, vilket den är för väldigt få infödda svenskar idag. Religionen var den Evangeliska - lutherska läran och prästerna, som var alla människor övermäktig för att hans makt var förordnad av gud (lägg märke till att jag säger ”hans”, kvinnor var inte tillåtna att vara präster, de skulle trots allt vara männen underlydiga), tolererade inte att någon annan religion utövades. Därför var det ingen vidare religionsfrihet, för andra religioner ansågs syndiga, och de personer som utövade dem eller struntade i ”den rätta tron” troddes vara besatta av djävulen och skickades till dårhuset. Detta skedde också om en person utan prästämbete förklarade bibelns ord för andra, eftersom det var prästens uppgift och ingen annans. Det var på grund av religionen som man skulle lära sig att läsa, vilket kön man än var. Man skulle kunna läsa bibliska texter. Men det var inte mer än så man behövde veta, så därför var väldigt få skrivkunniga, särskilt kvinnor:

”Av kvinnorna var ringa del skrivkunniga; ingen visste vad bruk kvinnokönet kunde ha av skrivkonsten:” s. 11

Man skulle också vara lydig kungen, för att även han var utsedd av gud:

”… och den överhet som finnes är förordnad av gud.” s. 9

Vilket man inte tror idag. Idag är det till och med så att Sveriges kungafamilj är mer som en symbol för Sveriges monarki, och inga ledare.

Om man bröt någon av lagarna, framför allt de religiösa, skulle man hamna i helvetet i nästa liv. Därför var väldigt många människor rädda för att gör något fel.

Varför?

Vilhelm Moberg har själv vuxit upp på1800-talet, och har därför sett saker som sker i boken med egna ögon. Jag tror att hans främsta motivation till att skriva boken och dess efterföljare, var för att unga idag inte vet hur hårt det egentligen var att leva på hans tid. Innan hans böcker fanns det väldigt få om just utvandringen till Amerika, som är en stor händelse i Sveriges historia och kom att påverka en stor del av Sveriges framtid. Att få veta hur svårt man hade det förr får också en att uppskatta hur bra man har det själv. För trots allt finns det människor än idag som har det svårt, både ekonomiskt och inom religionen. Gällande identitets- och livsfrågor i boken har jag redan skrivit en del under rubriken När? som kan sammanfattas som:

¨     Det fanns ingen religionsfrihet, eftersom folk var rädda att de skulle hamna i helvetet om de inte lydde prästens ord.

¨     Kvinnorna skulle vara männen lydiga, och fattiga och föräldralösa barn utackorderades. Det betyder att mannen var den som styrde, både landet och i hemmet. En bondefru skulle göra som sin make sa oavsett vad.  

Människorna levde för att tjäna Gud, och riktigt goda gärningar var sådant som Jesus hade gjort mot folket enligt bibeln, så man försökte oftast efterlikna honom. Man var också väldigt konservativa. En son skulle bruka jorden, precis som fadern hade gjort. Man gjorde det alltid på samma sätt som innan, vilket var det enda sättet man visste fungerade. Det var helt enkelt så att man var rädd för att testa nya saker.

Egna åsikter om boken

Vad mig beträffar var boken lärorik och spännande i och med att det var så mycket som jag inte kände till innan jag läst den. Däremot var vissa delar av boken långtråkiga eftersom det tog ett tag innan berättelsen fortsatte. Men trots att den innehöll så mycket fakta så var handlingen intressant, och det är en bok som jag hade kunnat läsa bara för nöjes skull.

¨     Däremot förstod jag inte riktigt de yttre dialogerna. De var skrivna gammeldags småländska, vilket gjorde de flesta av orden som man ”sa” i boken svårtydliga.

Den är ingen bra bok för de som gillar lättlästa böcker. För jag kan lugnt konstatera att den är en utmaning, men att man inte ångrar att man har läst den.   

Utvandrarna (del 1 av bokanalysen)

Idag satt jag och skummade igenom min dator och hittade en bokanalys jag hade gjort på svenskan förra terminen. Jag hade till och med gjort några dikter inspirerade av boken jag hade läst. Om jag får säga det själv så blev de riktigt bra. Bokanalysen är jäkligt lång, så jag tänkte dela upp den på två inlägg. Då får ni dessutom en chans att sukta lite efter fortsättningen. Första delen beskriver de olika karaktärerna i boken:

Inledning

Jag har läst den fantastiskt välskrivna - och otroligt långa - boken Utvandrarna. Den är den första boken i en serie på fyra böcker, skriven av Vilhelm Moberg - en av Sveriges mest kända författare.

Vad?

Året är ca 1850. Sveriges bondefolk kämpar för att överleva den rådande svälten. Skördarna är dåliga och allt fler har inte råd med mat på bordet. Det är då som folk börjar hoppas på ett mirakel, någonting som kan förbättra deras tillvaro. De flesta ber till gud och fortsätter arbeta hårt för att kunna överleva. Men andra modiga bönder beger sig till det mytomspunna Nordamerika, där gräset är grönare, skörden är bättre och man äter sig mätt var enda dag. Det är bara ett problem, man måste segla en månaders lång färd över den fruktade Oceanen. En resa många av dem inte kommer att överleva. 

Trots detta far bröderna Karl Oskar och Robert, från Ljuder socken i Småland, iväg mot Amerika tillsammans med sin familj och sina vänner. En livsomvälvande resa som kommer att pröva dem på fler sätt än någon av dem hade kunnat ana.

Vem?

Huvudpersonerna i boken är bröderna Karl Oskar och Robert Nilsson, vars uppväxt man får följa genom boken.

Karl Oskar

Karl Oskar är makarna Nils Jakobs Son och Märtas äldsta son. Han är döpt efter kung Karl Johan, som satt på tronen när Karl Oskar föddes, och den dåvarande kronprinsen Oskar. Detta för att det ansågs bringa tur att döpas efter kungligheter. Han föddes även med den omtalade ”Nilsanäsan”. Ett släktdrag som gav tur till alla av Nils ättlingar som ”bar” den:

”Därtill kom att Karl Oskar, den förstfödde sonen, redan före dopet, vid födseln, hade fått som arvdel den turbringande näsan, Nilsasläcktets stora näsa.” s. 17

(Nils var den första ägaren till gården Mjödahult, där hans ättlingar kom att bo ända till Karl Oskars tid)

Karl Oskar var ända sedan barndomen egensinnig och väldigt envis:

”Det hände att han i arbetet inte gjorde som fadern befallde, utan såsom han själv tyckte…”

s. 17

… eller…

”Sedan Karl Oskar kunde knäppa upp sina byxor själv när han behövde pissa, hade han aldrig bett sina föräldrar om råd eller hjälp.” s. 127

Men gällande flytten till Amerika var han tveksam, även om det var hans egen idé. Det innebar trots allt en stor risk att resa över Oceanen, men han var säker på att han, hans fru och deras tre barn skulle få det mycket bättre i Nordamerika. Trots allt kunde det inte bli mycket värre hemma i Sverige, skörden var dålig och de blev bara fattigare för varje dag som gick. Det skulle inte dröja länge förrän någon av dem dog av svält:

”Hur de än mödade sig och strävade, kunde de aldrig förkovra sig här i Kopamoen.” s. 122 Men trots hans argument kunde inte hans hustru hålla med om att det var det var det bästa för familjen, och Kristina (hans fru) var en av de få personer som han faktiskt lyssnade någorlunda på, eftersom han hade stor respekt för henne. Men när deras äldsta dotter Anna, som bara var fyra år, dog på grund av svälten, ändrade Kristina sin ståndpunkt. Hon var fortfarande tveksam, men nu hade Karl Oskar bestämt sig för att de skulle flytta. Han vägrade låta någon av deras barn dö som Anna gjorde.

Alla i socknen försökte råda honom att låta bli att åka. Men när han vägrade att lyssna började folk tro att han var galen. Allt fler saker sades bakom ryggen på honom. Oftast var det sådant som:

”Karl Oskars stora näsa pekade så långt ut, att det blev för trångt för honom att vända sig här i socknen.” s. 161

Men när han fick reda på det lät han det bero, det gjorde honom inget.

Allt detta kan göra att han låter väldigt självisk, men faktum är att han bryr sig väldigt mycket om sin familj:

”Medan Kristina låg till sängs tog fadern ensam hand om barnen; de var krya och livaktiga och for inte illa av sjön.” s. 351

Mina tankar om Karl Oskar

Karl Oskar verkar helt klart vara en modig person som inte bryr sig om andras tankar om honom. Han verkar vara en bra vän, stöttande och lojal. Men hans envishet kan nog förnärma de flesta personer, jag själv blir rätt irriterad på sådana personer som tror att de vet bättre än alla andra. Dessutom kan han inte klara av allting själv, vilket han inte riktigt verkar ha förstått riktigt än.

 Robert

Robert Nilsson är Karl Oskars 10 år yngre bror och Nils och Märtas tredje barn, född tre år efter systern Lydia, som stannade hemma i Småland med deras föräldrar i stället för att flytta till Amerika. Precis som sin äldre bror var Robert en bongstyrig pojke. Han brukade ofta springa iväg så fort han fick chansen. Även om det bara var utåt hagen tog det timmar för hans föräldrar att hitta honom när han väl var borta:

”Om inte någon hade uppsikt över honom, så försvann han ut i hagen och gömde sig.”

Detta för att det tydligen var massor av enbuskar där:

”Han gav sig i väg utåt hagen, och de kunde få leta i timtal efter den lille bland de täta enbuskarna.” Båda citaten finns på s. 34

När han senare blev dräng hos en man vid namn Aron på Nybacken startade han sin första dag med att rymma, innan han ens hade börjat på tjänsten. Det slutade med att han blev funnen och fick börja jobba hos Aron i alla fall. Men Rober var fast besluten att rymma. En dag när han skulle rensa ett dike, fick han för sig att han kunde hänga mössan på spaden och lägga sig ner för att vila, så skulle det se ut som om han jobbade om han rörde spaden lite då och då. Den lyxen varade tyvärr inte länge. När Aron kom på sin dräng med att lata sig gav han honom en saftig örfil, som gjorde att det började ringa i örat. Den händelsen gjorde honom nästan lomhörd på det öra där örfilen träffade, men hans tankar om det var följande:

”Men jag vet att mitt öra blir friskt igen när vi kommer fram till Amerika.” s. 289

Trots detta var han en väl skolad pojke, eftersom han älskade att läsa böcker:

”Skolmästarn hjälpte honom gärna: Robert var det enda av hans skolbarn, som läste böcker alldeles frivilligt.” s. 66

Det beteendet var rätt så udda på den tiden. Folk skulle kunna läsa bibeln, och kanske någon enstaka tidning, men mer än så var inte nödvändigt för att kunna överleva. Därför nöjde sig de flesta med det, men Robert älskade att läsa faktaböcker. Särskilt en bok väckte hans intresse, en bok om Amerika. Det var därifrån Robert fick sina tankar om att emigrera till Amerika ifrån.

Robert kan man säga är lite av en liberal. Han vill inte vara någon annans underlydnad, det vill säga dräng, som tjänar under sin herre och kronan. Han verkar också vara lite lat av sig, vilket kanske är en anledning till varför han inte vill arbeta som dräng. Då man får jobba hårt var dag, förutom vissa få fridagar, som vissa kanske inte fick:

”En dräng fick inte var någon dissgris, för han fick inte lämna tjänstestället utan lov av husbonden.” s. 55

Mina tankar om Robert

Enligt mig är Robert snäll och trevlig, men ganska tillbakadragen. På den tid som han levde verkade det vara en rätt så stor press på pojkar, eftersom de skulle kunna försörja sina familjer när de växer upp. Jag har intrycket av att han inte bryr sig om det. Det jag vill säga är att det tycks som om att han vill vara sin egen herre här i livet.

Karl Oskars och Roberts relation till varandra

Trots att de är bröder vet de väldigt lite om varandra, inte bara för att Karl Oskar är tio år äldre, utan för att Karl Oskar flyttade hemifrån när Robert bara var en liten pojke. Det var nämligen så att Karl Oskar började gräla med sin pappa om att han inte gjorde sina sysslor som han skulle. En dag fick han nog och började arbeta som dräng på en annan gård. Karl Oskar kom inte tillbaka förrän hans pappa blev skadad och var tvungen att ge gården till honom. När detta hände skulle Robert precis börja jobba som dräng själv och flyttade därför hemifrån då brodern tog över gården.

Bröderna verkar ha stor respekt för varandra. De litar på varandra och tar hand om varandra, men de verkar inte känna varandra så väl. Syskon brukar känna till nästan allting om varandra, till exempel vad man gillar att göra på fritiden eller om den andre har fått problem, men jag tycker att det verkar som om att Robert och Karl Oskar inte har en så bra relation.

39 clues

Föreställ dig att en okänd man kommer hem till dig och berättar att du tillhör en av de mäktigaste familjerna i historien.

Egmont Kärnan

Syskonen Dan och Amy Cahill sitter i ett rum omgivna av släktingar de inte vetat om. En okänd man står i kortänden av rummet bakom ett bord täckt av en vit silkesduk. Han harklade sig och sorlet av röster lade sig. "Jag är William McIntyre, madam Cahills advokat och testamentsexekutor." Han sa något mer, men det glömde båda barnen bort när han senare visade en film på deras mormor - Grace Cahill. Hon nämnde en stor skattjakt, en utmaning på liv och död. Ingen av dem hade väntat sig något sådant, de hade snarare hoppats på en personlig hälsning eller ett "Dan och Amy, jag är så stolt över er. Jag önkar jag kunnat leva längre och se er växa upp." Hon var trots allt deras närmaste familjemedlem, förutom hennes syster Beatrice som tycker att barn är ett stort slöseri med tid. Men varför skulle Grace vara stolt över dem? De är bara ett par medelklassungar utan vare sig pengar eller talanger, och utan föräldrar. "Ni kan givetvis tacka nej till utmaningen. Om ni gör det kommer ni att mottaga det som finns under er stol", fortsatte mr McIntyre. "Vad ni nu håller i er hand är en bankväxel. Den kommer bara aktiveras om och när ni avstår från ert anspråk på utmaningen. Om ni så väljer, kommer var och en att kunna lämna det här rummet med en miljon dollar och aldrig mer behöva tänka på Grace Cahill eller hennes sista vilja. Eller... så kan ni välja en ledtråd - en enda ledtråd som kommer att vara ert enda arv. Inga pengar. Ingen egendom. Bara en ledtråd som kanske kan leda er till den viktigaste skatten i världen och göra er mäktigare än vad som någonsin går att föreställa sig..."

Amy och Dan valde förståss ledtråden, och utan pengar och utan förmyndare reser de nu till världens alla hörn i jakt på de 39 ledtrådarna som visar vägen till den stora skatten. En skatt som kommer att göra den som innehar den till den mäktigaste människan någonsin. Men kommer de överleva när de kämpar mot familjemedlemmar som är villiga att utnyttja alla medel - till och med döda - för att vinna?

"39 clues" är en rafflande berättelse och det är allt annat än troligt att du kommer bli uttråkad av de här böckerna. Däremot kan man bli lite snurrig om man inte klarar av att hålla koll på alla händelser. Personligen har jag inget problem med det så jag tycker det bara är ett plus. "39 clues" är en serie på tio böcker. Varje bok är skriven av olika författare, vilket gör varje bok unik och ger en annorlunda variation i serien. Böckerna är korta men det försämrar inte kvalitén på verken, men det är dock en del utläggningar kring vad som hänt i tidigare böcker när man kommit en bit in i serien. Den första boken i serien heter "Benknotornas labyrint" och är skriven av Rick Riordan.

Antal sidor: ca 215 per bok, max 330 (och det är bara sista boken som är så lång) 

Percy Jackson - född till hjälte

Nu är det dags att fira den första bokrecensionen på "punktebba" och det tänker jag göra genom att skriva om en bok som jag fick av en kompis för bara  en vecka sedan; "Percy Jackson - född till hjälte".

Av Rick Riordan, Bonnier Carlsen förlag

Percy har dyslexi och ADHD. Han har dessutom lyckats bli relegerad från sex skolor på lika många år. Som om det inte är illa nog så har hans mattelärare - mrs Dodds - försökt döda honom. Under en klassresa till "Metropolitan Museum of Art" flög hon rakt emot honom - ja jag skrev rätt, hon flög! Mrs Dodds förvandlades till en furie med vingar och allt (för er som inte vet är en furie en monster som nämns i den grekiska mytologin). Han lyckades komma undan tack vare hans bästa vän Grover och deras latinlärare mr Brunner. De tog Percy till ett sommarläger som kallas för "Halvblodskullen" men de blev jagade av ett flertal monter under resan. När han väl var framme fick han veta varför; han är en halvgud, en halvgud som tros ha stulit Zeus mäktigaste vapen; Åskviggen. För att rentvå sitt namn, och för att inte bli sliten i stycken av Zeus, åker Percy för att hitta Åskviggen. Men monster och gudar som lurar bakom varje hörn, redo att göra vad som helst för att stoppa honom...

Rick Riordan är officiellt min nya favoritförfattare! Han har lyckats att skriva en spännande historia som passar alla från 8 år och uppåt, så låt er inte skrämmas av mängden sidor. Jag satt som fastklistrad vid boken två dagar i sträck och slutet var så oväntat och nervpirrande att jag var tvungen att läsa den andra boken i serien. Riordan har dessutom skrivit boken på ett så pass humoristiskt sett att om ni har dålig humor - precis som jag - kommer du gapskratta genom hela boken!

Antal sidor: 441     Betyg: Oförglömlig

Den här boken tillhör en kvintologi, det vill säga en serie på fem böcker.