Det dolda

Kära läsare, det du nu håller i era händer är mitt arv till den som vågar gå inom dess pärmar. Den historia jag skall berätta kommer jag aldrig glömma själv. Jag kan fortfarande höra vinden viska mitt namn när jag förtvivlat rusade genom den mörka skogen. Det kanske inte var någon vidare bra ide att kampa mitt ute i ingenstans, bara jag och Alice, det medger jag. Såhär i efterhand inser jag att det alltid var jag som kom på alla dessa konstiga och ibland rent av farliga idéer. Man tycker att två 15- åringar borde ha vett nog att inte lyssna på mina korkade planer, men tyvärr, för just den kvällen hände något märkligt. Efter alla dessa år som har gått sedan denna dag vet jag fotfarande vad, men jag råder dig att tänka en extra gång innan du vänder blad… och innan du får veta någonting du kommer att ångra.

 – Ha, försök inte med mig Alice.

 – Men det är sant, det sägs att det spökar i denna skogen. Andar som hemsöker resande och äter dem levande!

   – Var nu inte en sådan kyckling, även om det är lite läskigt här betyder det inte att det finns spöken och osaliga andar, eller vad det nu heter.

Alice har alltid varit lite ”för det övernaturliga” men nu gick hon över gränsen. Man kunde faktiskt se skräcken bakom hennes stora tefatsglasögon. Jag har försökt att få henne att köpa ett par andra, men då har jag bara fått höra:

Alla kan inte vara lika långa och snygga som du, Lina, med en röst som dryper av gift. Jag satte igång med maten medans hon fortsatte sina invändningar om att spöken inte var trams. Jag skulle precis gå till motattack (ni skulle också blivit trött på henne efter ett tag) när jag hörde ett gurglande ljud bakom mig. Jag vände mig om, nu rosenrasande, kunde hon inte sluta tramsa sig. Det jag fick se tystade mig. Där satt söta lilla Alice, likblek i ansiktet och med blod rinnande genom munnen. Hennes oseende ögon ”stirrade” på mig, som om det var mitt fel, sedan föll hon ihop i fruktansvärda kramper. Jag satt som förlamad medans hon sakta slappnade av och blev stilla på den fuktiga marken.

   – Mobilen, mobilen! Nästan skrek jag ut i natten medan jag desperat sökte igenom packningen. Toppen, helt underbart, självklart skulle det inte vara någon täckning här! Jag satte mig försiktigt bredvid Alice. Hon… det, äsch, kalla det vad ni vill, låg alldeles stilla. Hon andades inte och det ända hjärtat man kunde höra på säkert en mils radie var mitt, som för övrigt höll på att hoppa upp i halsen. Vad skulle jag göra? Bör jag försöka med Hjärt och Lung räddning? Jag kommer inte ens ihåg hälften av vad vi hade lärt oss i skolan. Fly till den mest avlägsna platsen på jorden och aldrig nämna detta för någon? Det kan ni glömma!

Det ända jag kunde komma på, som faktiskt var en hyfsat bra ide, var att springa och hämta hjälp.  

Solen hade för länge sedan gått ner, och mörkret som följde gjorde skogen mer skrämmande än förut. Svarta döda grenar slog efter mig i vinden. Det verkade som om träden försökte hindra mig från att komma fram. Min kropp började ge efter för utmattningen och jag frös in i märgen. Det hade gått flera timmar sedan jag lämnade Alice. Hennes enda chans hade varit att jag sprang och hämtade hjälp, vilket var lättare sagt än gjort. Hon var säkert död vid detta laget, det fanns ingen anledning att neka det längre. Jag kunde känna en tår rinna ner på min kind, och jag skulle säkert ha börjat storböla om det inte varit för ett konstigt läte inte långt från där jag stod. Det var ett skrik av smärta som fick håret i naken att resa sig. Rösten lät ihålig men på något sätt bekant. Jag stod blickstilla och försökte hitta den eller det som tyckte det var så kul att skrämma livet ur mig. Då såg jag den. Dess kropp var vanskapt till det yttersta och tycktes nästan hasa sig fram med sina krokiga ben. Den var blek som ett lakan med glödande röda ögon, och i dess mun fanns två rader med sylvassa huggtänder. Jag såg inget av detta, det ända jag låg märke till var de glasögon som hängde på dens näsa. Det var Alice, eller det som nu var kvar av henne. Utan en tanke gick jag fram och omfamnade henne i en stor björnkram.

   – Alice, jag trodde jag hade förlorat dig. Inget svar.

   – Vad har hänt? Hon rörde inte ens en min. Jag släppte henne och hon stirrade på mig som om jag vore smittad av pesten, eller värre. Nu började jag bli riktigt orolig, dessutom var det hon som precis hade genomgått en monster makeover, inte jag.

   – Vad är det som är fel med dig? För ett kort ögonblick såg hon nästan ut att le, men snart förändrades det till ett groteskt hånflin.

   – Har du inte kommit på det än lilla Lina? Jag trodde du var smartare än så. Hennes leende (om man nu kan kalla det de) blev bredare.

   – Jag hoppas för ditt eget bästa att du har mat med dig, jag är vrålhungrig. Och jag kan bli riktigt irriterad om jag inte får mat i magen, fortsatte hon gravallvarligt (OK, lite dåligt ordval, men ni fattar).  

   – Om du hade kommit fram lite tidigare kunde vi ha gått tillbaka till lägret, som du vet brukar jag inte gå runt med pastasallad i fickorna.

   – Det gör inget, jag kan hugga in på desserten direkt. Hon tittade på mig med en hungrig blick och då förstod jag. Jag hade ingen vidare lust att bli köttfärs, så kort sagt packa jag och drog så snabbt det gick. 

Tillbaka till buskaget, jippie. Flugor i munnen, lera i skorna och alla förbaskade törnbuskar gav mig stora rivmärken på benen. Kunde det bli värre?! Min ex bästis var precis bakom mig, och glöm inte att hon ville käka mig till middag! Mitt hår var förstört och tack vare min längd kommer jag snart få ögonen utpetade av alla grenar jag fick i ansiktet! Jag kom till sist fram till en liten glänta som inte låg  långt från en by, och antagligen den trevligaste platsen i hela skogen trotts den stank som ett öppet avlopp. Det starka månskenet stack i ögonen så att jag till och med fick skydda dom för att se vart jag gick (hade ingen vidare lust att trampa i mer djurskit än nödvändigt). Då hoppade Alice fram mitt framför näsan på mig och väste som en vampyr i någon gammal halloween film. Inte för att hon såg ut som en vampyr, mer som en zombie-varulv, eller… nu tappade jag tråden. Hur som helst så verkade som om det starka ljuset frätte sönder henne. Hon fyllde natten med ett sista djuriskt skrik innan hon försvann ut bland träden och lämnade efter sig ett spår av bränt gräs.

Här tar min berättelse slut. Du kanske undrar vad det var som var så läskigt med denna historien, men jag kan säga dig att det var mycket mer skrämmande att uppleva det i värkliga livet. Ta det som en varning, för vad jag vet kan Alice fortfarande vara där ute någonstans. Som du själv säkert har räknat ut vid detta laget kom jag därifrån, och självklart trodde ingen på min galna historia. Men jag hoppas att du tror, och att du förstår att det finns vissa saker här i världen som borde förbli dolda.