torsdag 3 januari 2013

De vassa tändernas skog

Denna boken kommer få Svininfluensan att verka som värsta semestern. 


Av Carrie Ryan, Styxx

Min värld var liten, och det lilla jag hade bestod till två tredjedelar av skog. Jag brukade ofta drömma om en värld utanför vår by, bortom träden. Jag brukade drömma om havet, så som det var innan de oheliga kom. Spegelblankt, doften av salt, den djupblå färgen. Men det var bara jag som trodde att havet fortfarande fanns därute någonstans. Fast nu i efterhand så förstår jag dem, hur skulle något sådant kunna existera, då inte ens himlen var blå längre. Men drömma kunde jag, tills de mörka grenarna med vindens hjälp fick tag på det rostiga stängslet som omgärdade oss, höll människorna trygga, och de oheligas skrik drog mig tillbaka till verkligheten. Verkligheten. Där fick det inte finnas några drömmar. Glädje och kärlek var en lyx som vår by hade varit tvungen att leva utan i generationer.  Att göra sin plikt var det enda viktiga, och så fanns det det så kallade Systerskapet som såg till att det skedde. Vi var alla tvungna att lyda dem, de var de enda som hade kunskap om läkekonst. Dessutom så var de i kontakt med Gud. Och när man går på den sköra tråden mellan ett osäkert liv och en säker död så är man beredd att tro på vad som helst. Till och med jag trodde på Gud. Det gjorde jag hela livet, ända tills även vår by blev infekterad av de oheliga.

Just nu är jag på flykt med min bästa vän - som officiellt avskyr mig -, en nu föräldralös pojke från byn, mannen jag älskar, mannen som älskar mig - som för övrigt råkar vara hans bror -, min egen bror och hans fru. Men jag vet inte om någon av oss kommer att få se solen gå upp igen.

Denna boken påminner mig faktiskt lite om Hungerspelen. Det är en flicka som växer upp i ett isolerat område omgiven av död och elände. Trots det så är hon beredd att tänka utanför låtan, att vara annorlunda och inte göra det som alla säger åt henne är rätt - påminner inte det lite om Katniss, eller vad? 
  Tyvärr så tycker jag att De vassa tändernas skog inte har den insugande känslan som Suzanne Collins böcker. Jag fastnade aldrig riktigt i boken som jag hoppades att jag skulle göra, även om jag tyckte att den var bra. Hur mycket jag än försökte så kände jag ingenting när jag lade ifrån mig boken; jag stannade inte uppe till klockan 12 på natten för att "jag var tvungen att läsa bara ett kapitel till" och jag blev inte galen av längtan på skoldagarna för att jag inte kunde vänta tills jag skulle komma hem och få öppna boken igen. Men jag upprepar, det var inte dålig bok, jag hade bara hoppats på mer. 

Antal sidor: 333     Betyg: Inte tillräckligt.

2 kommentarer:

  1. Sv: Jag menade ungefär att den är tillräckligt enkel för att passa en personer i samma ålder som huvudpersonerna (10+), men ändå passar jättebra för äldre. Sedan är det en serie man växer tillsammans med också, sista boken är inte alls anpassad för tioåringar utan för betydligt äldre läsare. Hoppas att jag gjorde mig förståelig, känner att jag inte är jättebra på att förklara vad jag menar x)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller helt och hållet med!

      Förresten, du behöver inte oroa dig över det. Det är säkert mig det är fel på. ;)

      Radera

Vad kul att du vill kommentera mitt inlägg!

Alla inlägg granskas innan de publiceras, så om du vill ställa en fråga till mig men inte vill att det ska komma upp på bloggen kan du bara skriva det i kommentaren så raderar jag den istället. Men självklart så svarar jag på din fråga ändå.